Clark to your Kent

Klockan 13.00 i dag inledde Göran Johansson en presskonferens om sin framtid. Den pågick i cirka 45 minuter.
Strax före klockan 16 damp en extraupplaga från GT ned på redaktionens hallmatta (nåja, den slängdes utanför dörren).

Besked i dag: Göran Johansson avgår

Över ett uppslag skriver GT:s Ingemar Nilsson om beskedet och avgången. I ingressen står bland annat:

"Beskedet lämnade han vid en känslofylld presskonferens på Gustaf Adolfs torg i Göteborg klockan 13 i dag.
Han valde att lämna sina uppdrag för att ge sin efterträdare god tid att växa in i rollen inför nästa val 2010."

Oj. Snabbt jobbat av GT. Att besöka PK:n, skriva texten, trycka tidningen och dela ut den inom loppet av ett par timmar...

...tror den genomsnittlige läsaren.

Men. Jag var där. Presskonferensen var inte känslofylld. Inte på något vis. Och han lämnar inte sina uppdrag. Tvärt om — han behåller i princip allihop, men hoppar så småningom (inte nu) av posten som kommunstyrelsens ordförande.
Och det har varit känt ett bra tag.
GT:s text var givetvis skriven på förhand (den saknar citat från presskonferensen). Extraupplagan var bestämd innan nyheten "ägt rum".
En helt ok metod. Men det är fult att få folk att tro att det här var nytt.

= ?

Hur ser GP på sin läsekrets? Eller snarare, hur ser GP:s äldre — manliga — reportrar (det finns en hel del) på sin läsekrets?

I ett matchreferat från en allsvensk mittenmatch i slutet av september 2008 skriver GP:s Ulf Stenberg så här om Halmstads andra mål mot Gais:

"0—2 (24) kom på en målvaktstavla. Görlitz tilläts vandra in i straffområdet från höger och hans beskedliga avslut passerade genom armhålan på Dime Jankulovski. Påminde om Ronnie Hellströms klassiska misstag i VM 1970."

Påminde om Ronnie Hellströms klassiska misstag i VM 1970....

Vi tar det igen. Påminde om Ronnie Hellströms klassiska misstag i VM 1970.

Skrivet med all självklarhet i världen.
I ett svep alienerar han i stort sett samtliga läsare födda efter 1960.
Han jämför alltså Dime Jankulovskis rätt tama ingripande i en dussinmatch med något som inträffade för 38 år sedan!
Det skulle lika gärna kunna ha varit en parodi på sportjournalistiskt kalenderbitande.
Men det är det inte.

Det inte så lätt alltid, när det bränner till.
Inte alla är lika kvicktänkta. Inte alla jobbar lika bra under press.
Det märks om inte annat på webben.
I dag (typ nu) skriver gp.se om en olycka som inträffat alldeles utanför GP-huset. En spårvagn krockade med en bil, som i sin tur körde på en fotgängare.
Den korta texten är full av små guldkorn:

"Det är oklart hur allvarligt skadad personen påkörda är."
(SFI nästa?)

"Vid krocken for bilen vidare upp på trottoaren och rammade en gående precis vid tandläkarmottagningen på Stampgatan 14."
(I Umeå sitter en läsare framför datorn, slår sig för pannan och utbrister "Jaså där, vid den tandläkarmottagningen!")

"Entrén till mottagningen skadades också enligt vittnen så såg olyckan."
(Stackars entré.)

Lokaltidningar alltså. Ibland blir det verkligen ofrivillig humor.
Hallands Nyheter skriver på nätet om en kille som friats i rätten efter att ha misstänkts för att ha kört 100 kilometer i timmen på en 70-väg. Anledningen till att jag överhuvudtaget läste grejen var rubriken (med andra ord en bra rubrik):

Trafikpolis mötte sin överman

Texten var dock inte så spännande som rubriken utlovade. Jag reagerade däremot över reporterns formuleringar, som får Halland att framstå som Kamomilla stad. Eller vad sägs om den här?

"Mannen stoppades av en polisman som är känd för att vara Hallands mest nitiske trafikpolis."

---

En vän och uppskattad (före detta) kollega har gått och blivit riktigt viktig!
Nyheten är något gammal nu, men ändå värd att uppmärksammas:

Rakel Chukri blir (är) ny kulturchef på Sydsvenskan.

Sjukt skoj, tycker jag!
Kortfattat: Rakel är smart, ser nya infallsvinklar och är en mycket duktig skribent (hennes bildspråk är emellanåt fantastiskt!).

Hm, det slog mig nu att hon faktiskt är en av få som faktiskt kikar in på denna blogg emellanåt (hon har gjort det vid åtminstone ett tillfälle i alla fall...) — så jag får väl dra ner på hyllningarna och komma med en uppmaning:

R, om du behöver någon som plockar ner dig på jorden ibland vet du vart du skall vända dig!

---
Läs mer om Rakel här:
http://sydsvenskan.se/kultur/article370091/Rakel-Chukri-brinner-for-en-djarv-journalistik.html
och här:
http://sydsvenskan.se/kultur/article370088/Vill-satta-fokus-pa-Skane-och-varlden.html
och här:
http://sydsvenskan.se/kultur/article369870/Lasarna-chattade-med-Rakel-Chukri.html

I går tappade jag respekt.
Respekten jag tappade var för presschefen på golftävlingen jag bevakar.
Han, en grånad man runt 60, är jättetrevlig och har varit oerhört tillmötesgående och hjälpsam. Efter varje runda har han tagit in den golfare man velat snacka med i presstältet för en enkel liten presskonferens.
Men så i går. När tävlingens största stjärna var på väg att spela klart — och åka ut— utspelar sig följande:

Jag: "Du, tar du in Helen Alfredsson när hon är färdig?"
Förskräckt presschef: "Nä, inte när hon inte klarar cutten (kvalet)."

Han vågade helt enkelt inte eftersom hon troligen skulle vara på sjukt dåligt humör.
Pinsamt oproffsigt. Fråga måste man ju i alla fall.

Så, vad gör man? Jag hugger Helen när hon är färdig och frågar försiktigt om det är ok med några frågor. Och visst, hon tvekar först men sätter sig sedan ner och ger en riktigt öppen och bra intervju.
Bakom mig hänger resterande reportrar efter som ett tyst lämmeltåg.

Vill man få något gjort...

Apropå rubriker. Läste nyss en något iögonfallande sådan på resume.se (en branschtidning, precis som Dagens Media — till och med kvällstidningarna ligger stundtals i lä i jämförelse, men mer om det en annan gång). Vad sänder den här för signaler?

"Kvinna tar över Hallandsposten"

Kanske skrevs den av insändarskribenten nedan.

Aaah, kvällstidningar.

GT drar över ett mittuppslag upp Smålands-Tidningens Eksjöhistora, som lär få mycket uppmärksamhet i dag.

"Inlåst nio år i stuga" lyder rubriken, och eftersom det är en kvällstidning så har det dragits på bild. Ordentligt.
I GT är bilden svartvit, och stor. Den föreställer en skogsväg (Expressen kör en annan bild med ren granskog).

Men. Det är något som inte stämmer.
Ingen stuga syns på bilden, och den som tänker efter förstår rätt snabbt att den inte är tagen på platsen.  Ordet "här" saknas nämligen i rubriken.
Annars ger en parentes i den lilla bildtexten svaret, "Bilden är tagen i ett annat sammanhang".
Det här jobbet gjordes nog väldigt sent eftersom det är ett klipp från en lokaltidning som redan gått i tryck, och när det var dags att bildsätta skiten tänkte redigeraren rimligtvis "Småland + stuga = skog".
Problemet är det ingenstans i texten står något om någon skog. Och i dag har det dessutom framkommit att stugan ligger mitt i ett tätbebyggt stugområde, där det knappt växer några träd alls (se bild på www.vg.no).

Bilden då? Tja, den kanske är tagen på fotografens bakgård i Sollentuna. Vad vet jag

Dagens roligaste ingress läser vi i Aftonbladet:

"Paris. Frankrikes justitieminister Rachida Dati är gravid.
Men vem är pappan?
— Det är inte jag i alla fall, säger Spaniens förre regeringschef José Maria Aznar."

Bra att veta, antar jag. Det är för övrigt inte heller jag som är pappan. Så att vi är på det klara med det.
Two down, three billion to go?

Jag sitter på jobbet. Gick upp 05. Det är fan inte roligt.
Inte konstigt om man blir gnällig då. Så nu skall jag kverulera lite.
Jag kom faktiskt till en sömndrucken insikt på bussen hit. Om rubriker (vilket väl visar hur nördigt jävla insnöad jag är på journalistik).
Jag gillar dem inte. Så enkelt är det. Jag har vetat om det ett längre tag nu, bara inte konkretiserat tanken riktigt.
Det är framför allt kvälls- och gratistidningarnas rubbar som stör mig (syftar inte på de allra mest hårdvinklade historierna nu, de som ingen gillar). Men även många som förekommer i morgontidningarna.
Nu tror jag att jag kan sätta ord på varför.

Jag inser givetvis svårigheten i att sammanfatta komplexa resonemang i några få ord (jag har själv kämpat med problemet otaliga gånger) — men alldeles för många rubriker har ett fördummande tilltal. Och det gillar jag inte.

Det var faktiskt en rubrik i dagens Metro som fick mig att haja till i dag.

"Kommer maten att bli ännu dyrare nu?"

Ämnet är relevant. Inget snack. Men rubriken känns som en rubrik for dummies. Skriven i en ängslig ton, och visst kan man höra den uppläst på valfri riktigt utpräglad dialekt.
En frågerubrik dessutom. Sådana gillar vi inte heller.

Och nu ser jag ytterligare en jobbig rubrik i samma tidning.

"Nu säljs Tinkerbells kompisar på Blocket - Chihuahua dalar i popularitet"

Suck.

Dessutom har jag svårt för att många rubriker är av en sådan uppenbart konfliktsökande natur. Och nu har jag inte ens börjat att gnälla på alla rubriker som börjar med ordet "här" (inflation!).

Många i branschen skulle hävda att dessa åsikter är trista, elitistiska och bakåtsträvande. Well. Kanske. Men det handlar om en ren magkänsla.

Notis på gp.se tidigare i dag:

"En till sjukhus efter cykelkrock

Två cyklister krockade på torsdagsmorgonen i Billdal. En av dem till sjukhus.
Kollisionen skedde strax före klockan 7 i korsningen Södra Särövägen - Sjöbackavägen.
En av cyklisterna fördes i ambulans till Mölndals sjukhus."

Så lite text — så mycket att kommentera.
Läsaren förstår givetvis vad skribenten menar med ingressen, att två cyklister krockade och att en av dem sedan fördes till sjukhus. Men den ordagranna betydelsen blir att en cyklist krockade till sjukhus på torsdagsmorgonen i Billdal.

Min gissning är att någon halvt ordblind webbredaktör tyckte att grejen behövde "hottas" upp lite och lade till ingressens andra mening — med resultatet att GP dessutom lyckas med (kvällstidnings-)bedriften att upprepa sig i en text på fyra meningar (ytterligare en gång om vi räknar rubriken).

Vem skall skriva om personangreppen när de begås av kvällspressens egna skribenter?
I dagens Bladet skriver Peter Wennman en krönika om Svennis:

"Jag tror att han också kan vara bekymrad över att vapendragaren Tord Grip beskrivs som en nolla. Vilket, oss emellan, sannerligen var på tiden."

Hårda ord. Minst sagt. Hur hade kvällstidningsrubrikerna sett ut om någon i Fotbollssverige kallat Grip för en nolla?

En del personer som intervjuas vill läsa sina citat innan dessa går i tryck. Det kan jag förstå. Rädslan för att bli felciterad eller hamna i hårdvinklade sammanhang är ofta stor. Tacka kvällspressen för det (se där, fick in en kvällstidningskänga även här).
Det sega är att folk sällan accepterar hur de faktiskt talar, och i efterhand vill ändra sina citat till formuleringar som oftast är mycket stelare, i den felaktiga tron om att det får dem att låta smartare.
Men. Ibland. Ibland talar man med vettigt folk som faktiskt kan uttrycka sig och stå för vad de har sagt.
Som i dag, när jag skickade två mejl med citat till två olika personer som förekom i samma text. Svaren var korta och koncisa.

"OK
Hälsn
sven"

och

"Hej och tack för utmärkta inlägg!
Allt gott
Johan"

Del av text från sportbladet.se i dag:

"EM-mästare till Liverpool

Rafa Benitez tar in ytterligare en landsman till sitt lagbygge.
I går blev det klart att spanska EM-spelaren Albert Riera lämnar Espanyol för Liverpool.

Fernando Torres, Xabi Alonso, Álvaro Arbeloa, Pepe Reina och Miki Roque (utlånad) är sedan tidigare den spanska influenser som finns i Rafa Benitez Liverpool.
Gårdagens värvning av Albert Riera innebär att Liverpool får ännu en EM-mästare i truppen. [...]"

Fint och bra. Bara ett problem. Riera ingick inte i den spanska EM-truppen.

I dag följer Sportbladet upp med ännu mer exklusivt material.
Under vinjetten "Sportbladet exklusivt" intervjuas ingen mindre än Zlatan Ibrahimovic — mannen som vägrar att tala med Aftonbladet sedan flera år tillbaka.
I texten läser vi: "I går talade han ut om den senaste händelsen i en exklusiv intervju i Gazzetta dello Sport".

Bortförklaring, alternativ ett: "Vi (Sporbladet) påstod inte att det var en exklusiv intervju med oss, bara att den var exklusiv."

Bortförklaring, alternativ två: "Expressen hade inte intervjun, alltså var den exklusiv sett till Sveriges kvällstidningar."

Exklusiv.
Det vill säga ensam i sitt slag. Unik.
Av någon anledning är det oerhört viktigt för kvällstidningarna att deras material är exklusivt. Om det är bra eller ej verkar inte vara av lika stor vikt.
Ok. Sure. Fine.
Men kallas det exklusivt skall det fan vara det också.

Den retoriskt lagde kan ju visserligen få nästan vad som helst till att vara exklusivt.
"Men, just i dag var det mig han pratade med. Alltså var det exklusivt, även om han intervjuades av någon annan om samma ämne i går."
"Men, jag ställde ju frågan på presskonferensen. Alltså var det exklusivt."

Men. Ett minimikrav på att få kalla något för exklusivt borde väl ändå vara att någon från tidningen faktiskt genomfört och skrivit ut intervjun?
Att ha tagit del av någon annans intervju är knappast exklusivt.
Förutom på Sportbladet.

"Superstjärnan berättar i en exklusiv intervju med Sportbladet — om sin nya ledarroll, Ronaldinho och kärleken till Barcelona."
Så står det i underrubriken över ett helt uppslag. Ordet "exklusiv" redigerat i fet stil.
I textens inledning står det: "I en exklusiv intervju som Sportbladet tagit del av berättar Lionel Messi..."
Tagit del av. Nu var det jag som fetade.

Texten är skriven av en (förmodligen spansk) journalist som knappast arbetar för Sportbladet. Sedan har den "översatts och bearbetats" av en Bladet-människa.
Mycket exklusivt.

Jag har tråkigt på jobbet. Måste roa mig. Lite kvällstidningsbashing brukar göra tricket, som man skulle ha sagt i Amerikat.
Borde inte vara så svårt att hitta något i dagens utgivning.

Läste precis porträttet av Carolina Gynning i Två Dagar (Göteborgs-Postens helgbilaga, för alla er ickegöteborgare där ute).
Alltså, ambitioner är bra. Verkligen. Men ambitionsnivån måste vara realistisk!
Jag förmodar att reportern träffade Gynning ett par gånger över en kaffe inför det här porträttet. Ändå försöker hon på några tusen tecken att göra en djupanalys av Gynnings personlighet, tankar och känsloliv!
Mot slutet växer sig pekoralvarningen allt starkare. Textens sista utgång (stycke) och framför allt sista mening säger det mesta:

"Med bara någon månad kvar till 30 behöver Carolina Gynning givetvis inte ett uns smink för att vara mycket vackrare än de allra flesta. Fast det kanske inte ens en flerårig modellkarriär kan lära en för egen del – att det egentligen är allra vackrast att bara vara sig själv."