Clark to your Kent

"Hm, vi måste komma på en historia som lämpar sig att göra en stor Hollywoodfilm av."
"Hm."
"Ja! Vi... nej..."
"Hm."
"Hm."
"Jo! Nu har jag det!"
"Vad? Säg, säg!"
"Vi gör en film om killen som uppfann pausfunktionen i bilars vindrutetorkare!"
"... Du... alltså... det... det kan nog vara den allra, allra... BÄSTA IDÉN JAG NÅGONSIN HÖRT!"

Så måste det ha gått till när intelligensreserven födde den här filmidén. En hel film om en patentstrid.
Hur de sedan gjorde för att sälja idén till en studio övergår mitt förstånd.

Animal-horror alltså... är det bara jag som är sugen på att se Hai-Alarm auf Mallorca? Betyg 2,2 av 10 på imdb.

Jag tror inte att Daniel Day-Lewis finns på riktigt.
Han är sina rollfigurer.

Såg just There Will Be Blood och killen är helt suverän. Ruskig.
Trots att hans rollfigur är ett praktsvin. Ond och hatiskt. Trots det så fängslas och fascineras man av hans öde.
Bra film. Och det mycket speciella soundtracket gör att man inte slappnar av någon gång under den två och halv timme långa filmens gång.

I dag betygsätter jag inte filmen, utan Daniel Day-Lewis skådespelarinsats. Fem C:n. Lätt.
Slutrepliken är något alldeles extra.

En delad pizza, en flaska vin och en film. En perfekt lördagskväll för den som skall upp och jobba på söndagsmorgonen.
Filmen var Felon, en historia om en familjefar som hamnar i ett stentufft fängelse efter att ha dödat en inbrottstjuv. En välgjord historia i lite dogmastil som saknar många av de klassiska Hollywood-greppen som hör fängelsegenren till, vilket gör att den stundtals känns mycket realistisk.
Men, ett rätt stort minus för känslan som slutet förmedlar.
Hur som, tre solida C:n blir betyget för Felon (med Stephen Dorff, Val Kilmer och Harold Perrineau).

http://www.imdb.com/title/tt1117385/

Pizzan (en spontant komponerad historia med mozzarella, oxfilé, champinjoner och färsk paprika) får fyra starka C:n.

Mad Men är en rätt fängslande serie.
Den utspelar sig på och runt en reklambyrå i 60-talets New York och fångar (tror jag) tidsandan perfekt. Aldrig har det varit så fascinerande med vattenkammade män som dricker whiskey, kedjeröker och är allmänt nedlåtande mot kvinnor på jobbet.
Stundtals tappar man nästan hakan över manschauvinismen.
— It was like watching a dog play the piano, säger en förvånad reklamman när en kvinna på kontoret sagt något smart.

Självklart är många av seriens kvinnor grymt skärpta — och lika många av männen nötter.

Scenografi, kostymer och skådespel. Allt funkar. Jon Hamm är som klippt och skuren för rollen som den kylige antihjälten Don Draper, och John Slattery är helt suverän i sin biroll som en av reklambyråns delägare. Han stjäl varenda scen han är med i.

Dessutom är vinjettmusiken, i brist på bättre ord, helt grym. En längre variant finns här:
http://www.youtube.com/watch?v=UHS-0xMmlFk&feature=related

Cred till min kollega R som för något år sedan tipsade mig om serien med motiveringen "man vill börja kedjeröka och dricka whiskey på jobbet efter att ha sett den".
Hon hade helt rätt

Såg Blade Runner i dag. Det var riktigt länge sedan sist och jag hade inget minne av vad jag tyckte om filmen.
Givetvis var den bra.
När man inte stör sig på att framtidens datorer har sämre prestanda än en Commodore 64 (som i Alien eller just Blade Runner) samtidigt som bilar kan flyga, ja, då tittar man på en bra rulle.

Började fundera på tidsperspektivet i framtidsfilmer. Känns det inte som att Hollywood numera tar i lite mer vad gäller årtalen som historierna utspelas i? På så vis får filmens trovärdighet, om det nu finns en sådan, en något längre livslängd.
För det var inte länge sedan filmfolket valde att placera sina skruvade framtidsvisioner ett par futtiga decennier framåt. Om ens det.

Ett par exempel på hur det kunde vara:

Blade Runner (från 1982): +37 år
Utspelar sig 2019, då bilar flyger runt över ett regnigt och apokalyptiskt Los Angeles. Robotar som i princip är exakta kopior av människor har funnits i flera år.

Escape from New York (1981): +16 år
1997 (!) görs New York (eller snarare Manhattan) om till ett fängelse.

The Terminator (1984): +13 år samt +45 år
1997 (återigen!) tar dataprogrammet Skynet över världen genom att ta kol på större delen av mänskligheten. Drygt 30 år senare, 2029, är det möjligt att skicka folk bakåt i tiden.

På 90-talet hade de lärt sig att ta i lite mer:

Lost in Space (1998): +60 år
År 2058 flyger vi snabbare än ljuset när vi ger oss ut i rymden.

Event Horizon (1997): +50 år
Året är 2047 när ett rymdskepp ger sig ut för att leta efter en annat skepp.

I robot (2004): +31 år
Smarta robotar finns överallt år 2035 — men de är inte lika extrema som i Blade Runner

Battlefield Earth (2000): + 1 000 år
År 3000 har utomjordingar tagit över jorden och förslavat mänskligheten.

Lustigt nog är de tre första rullarna överlägset bättre än de senare.
En annorlunda variant är The Time Machine (2002). Där reser en snubbe i tiden redan på 1800-talet. Men H.G. Wells, som skrev boken, tog väl ändå i bra mycket. Huvudpersonen reser nämligen 800 000 år framåt i tiden.
Inte 800 år. Inte 8 000 eller ens 80 000. Nä, 800 000.

Och glöm inte, genomruttna The Postman (1997) kan fortfarande få rätt. Om fem år kan ju vår civilisation ha förstört sig själv.
Och en brevbärare kan bli den som räddar världen.