Hög på fotboll
Det gick. Helt otroligt egentligen. Och givetvis måste jag på något vis ta upp Barcelonas historiska seger mot Manchester United i bloggen.
Någon unik analys lär det inte bli. Allt har sagts. Och jag känner mig dessutom fylld av så många olika känslor att inlägget lär bli rätt spretigt.
Kanske enklast då att ta det punkt för punkt.
Aldrig tidigare har ett spanskt lag vunnit trippeln — bara en sådan sak.
Laget gör det dessutom med en 38 år gammal (ung) tränare, under dennes första säsong som ansvarig för laget.
På Guardiolas tränar-cv stod inför den här säsongen inte mycket. Han hade endast en (1) säsong som tränare bakom sig, för Barcelonas B-lag (vilket inte är ett reservlag utan mer av ett U21-lag), som han lotsade tillbaka till Spaniens tredje högsta division (Segunda B).
Josep Guardiola. Pep. Mannen från den katalanska byn Santpedor lite drygt sju mil nordväst om Barcelona. Han har nu vunnit Europacupen/Champions league med Barça både som spelare och som tränare.
Tänk att bli en klubblegend både som spelare (Guardiola var lagkapten på 90-talet) och som tränare, när du dessutom är fostrad i klubben (Guardiola var ju till och med bollkalle för A-laget när han lirade i ungdomslagen). Och mannen är inte ens 40.
Barcelona vann allt i år, och gjorde det genom att vara Barcelona hela vägen, med allt vad det innebär spelmässigt.
Klubben har visat att det går att vinna utan att spela extremt försvarsinriktat eller cyniskt. Och att det fortfarande går att vara en storklubb samtidigt som man satsar på egna talanger (lagets startelva mot United innehöll sju spelare som fostrats i de egna leden).
Och i förbifarten piskade man Real Madrid med 6—2 på bortaplan. Sex jävla två!
Dessutom har en hel del rekord slagtis på vägen. När en match återstår i ligan är Barcelona fyra mål från att slå Real Madrids rekordnotering på 107 gjorda mål på 38 ligaomgångar. Rekordet kunde redan ha slagits, men med CL-finalen i tankarna har Guardiola valt att vila nästan alla sina stjärnor i serien sedan ligaguldet blev klart.
Gör Henry bara ett mål i sista omgången kommer laget dessutom att innehålla tre (inte en, inte två, utan tre!) spelare som gjort 20 ligamål eller fler i år.
Alla dessa siffror. Alla dessa bedrifter.
Det är helt otroligt.
Det är underbart att hålla på ett lag som FC Barcelona, ett lag som alltid vill spela fotboll. Ett lag som inte kan något annat.
Men vad gör jag nu?
Laget tränas av min favoritspelare genom alla tider, tar trippeln, vinner 6—2 borta mot Madrid... hur toppar man en sådan säsong?
Skall jag sluta att följa fotboll?
Nä.
Vacker, vackrare, vackrast!
Frisparkar... att bedöma vilken/vilka som är vackrast är förstås oerhört subjektivt och näst intill omöjligt. Personligen är jag svag för inåtskruvade frisparkar i närmaste kryss.
Älskar exempelvis Eric Wynaldas pärla när hans USA mötte Schweiz i VM -94.
Men, ju snävare vinkel desto bättre! I onsdags kom — i mina ögon — årets frispark.
Vilken skruv! Och det blir inte mer i krysset än så!
Nickstark trio
Ta en titt på skytteligan i Primera División:
Spelare | Mål | Fot | Huvud | Straff | Frispark |
Eto'o | 27 | 24 | 1 | 2 | 0 |
Villa | 25 | 15 | 2 | 8 | 0 |
Forlán | 25 | 20 | 1 | 4 | 0 |
Messi | 23 | 18 | 1 | 3 | 1 |
Henry | 19 | 18 | 1 | 0 | 0 |
Anmärkningsvärt, förutom att Eto'o återigen drabbats av stora-guldsko-skälvan och att Villa och/eller Forlán lär ta sig förbi honom i ligaspurten, är givetvis att tre Barcelonaspelare befinner sig i toppen med sammanlagt 69 (!) mål — och att bara tre av dessa strutar har gjorts med huvudet!
Ett nickmål var för killarna i Barças fenomenala tridente. Säger en del om vilken typ av fotboll laget spelar.
Trovärdigt
Hur skall man kunna ta en fotbollsreporter, som bland annat bevakar internationell fotboll, som skriver följande saker på allvar?
"Hamnade framför Real Madrid-Barcelona i går kväll, mest av en tillfällighet, brukar inte följa spanska ligan, men El Clásico bjuder ibland på det lilla extra så jag gav det en chans."
Följt av:
"Det har varit en annorlunda helg på alla vis. Först såg jag alltså en match i spanska ligan, det hör inte till vanligheterna."
Givetvis har han sedan en hel massa åsikter om det han aldrig följer.
Simpelt men träffande
Översättning:
"Så här såg vi Sergio Ramos."
"Och så här såg Iniesta, Xavi, Henry, Messi, Eto'o och Co honom..."
Lycka...
Och Xavi ville inte vara sämre
Så var det dags igen...
...dags att hylla Iniesta. Första målet mot Sevilla i går, två minuter in i matchen.
Bollnostalgi
Råkade hamna på Wikipedias sammanställning av trupperna i fotbolls-VM 1994. Visst, alla minns Sveriges brons, Baggio, Romário etc. Men VM -94 var (på olika sätt) även Daniel Amokachi, Roberto Mussi, Luis García, Enzo Scifo, Wim Jonk, Peter van Vossen, Alain Sutter, Ronaldão, Viola, Viktor Onopko, Ulf Kirsten med flera.
Aaah, vilka minnen.
Tintin — världens främsta frisparksskytt
Daily Mail gav sig nyligen på att ranka världens bästa frisparksskyttar genom tiderna. Naturligtvis blev det en historielös lista där spelare som är — eller nyligen var — aktiva är överrepresenterade. Listan toppas dessutom av, suck, David Beckham.
10) Sinisa Mihajlovic
9) Zinedine Zidane
8) Zico
7) Paul Gascoigne
6) Rivelino
5) Roberto Carlos
4) Ronaldinho
3) Cristiano Ronaldo
2) Juninho Pernambucano
1) David Beckham
Nåväl. Att hetsa upp sig över dylika listor är fånigt eftersom de är extremt subjektiva och knappast författade av några superexperter. Men kort kan sägas att Roberto Carlos har ett oförtjänt gott rykte som frisparksskytt på grund av det suveräna skottet från för-VM 1997 när Brasilien mötte Frankrike (brassen är femma samtidigt som Hristo Stoichkov är 43:a!), samt att jag saknar Gianfranco Zola på tio-i-topp-listan.
Men framför allt saknar jag Ronald Koeman, allmänt ansedd som världens bästa frisparksskytt när han var aktiv.
Att holländaren bara kunde gå på kraft är inget annat än en myt. En myt helt utan substans. Koeman sköt visserligen hårdare än, typ, alla andra - men killen kunde även knorra.
Hans ansats gav en väldig kraft: två korta steg följt av ett långt, vilket gav en enorm pendelrörelse innan foten träffade bollen (i slutet av videon nedan finns en grafik baserad på hans frisparksmål i Barcelonas 5—0-seger mot Real Madrid 1994 — ett vackert mål som vevas några gånger i videon). I andra hälften av videon finns några riktiga pärlor (notera även musikvalet, en pärla det med?).
Slänger även med Tintins underbara långskott mot Porto i CL-semin 1994.
Bästa ligan?
Och argumentet som alla Premier league-fantaster använder sig av just nu — det vill säga "engelska ligan är bäst, kolla bara på hur många engelska lag som nått semifinal i Champions leauge — well, det argumentet bemöter jag så här: Mäter man en ligas styrka enbart på hur bra de tre, fyra bästa lagen är? Eller bör man mäta den på hur bra alla ligans lag är?
En aspekt som sällan dyker upp i diskussionen är underhållningsvärdet. Där är den spanska ligan överlägsen — tycker jag. Intensitet är inte allt för mig (därmed röstar jag inte på Premier league). Inte heller teknik i kombination med taktik och utpräglat försvarsspel (därmed röstar jag inte på Serie A).
Jag gillar teknisk anfallsfotboll — och därför håller jag spanska Primera División som världens mest underhållande och spännande liga.
Ett bra exempel från helgen följer nedan. Real Betis mot Sporting de Gijón. Ligaelvan mot fyran från slutet (efter matchen klättrade Betis en placering). Två lag som knappast har rosat marknaden den här säsongen. Då bjuds vi ändå på sådana här anfall:
Helt ok — men jag har sett bättre
Adebayor satte en rätt fin bicicleta mot Villareal i Champions League-kvarten i går. Men han är ingen Barcelona-brasse. De här två varianterna är väl ändå vassare?
Inte riktigt som han tänkt sig?
— Det är bra med våra superanfallare. Så kan vi andra åtta utespelare försvara, sade Öis veteran Magnus Källander till Aftonbladet före derbyt mot Gais.
Det gick ju bra.
Tänk om...
Läste den här rubriken och tänkte på vad den skulle kunna betyda. Alternativet hade varit mycket häftigare — att Hysén klivit in i landslagets backlinje i VM-kvalet.
Ping-pong i stället för rasklaner
Eric Abidal må vara en begränsad fotbollsspelare — men han verkar vara en skön typ! Han har tidigare beklagat att Barcelonas spelare inte umgås nämnvärt utanför "jobbet", och i en ny intervju med franska L'Equipe tar han återigen upp tråden.
Abidal berättar hur han bjudit in sin granne Dani Alves att titta förbi precis när han vill — men att den brasilianske högerbacken ännu inte dykt upp. Brassen verkar mest umgås med Barças övriga sydamerikanska spelare.
— Jag pratade om det med Eto'o och han bjöd hem mig. Men jag vill umgås med alla, organisera en pingisturnering, inte en svart klan, säger Abidal.
Den här ungen är SEX år gammal!
Som sagt — holländsk fotboll är inte vad den varit
Aftonbladets Erik Niva tar upp en fråga som jag har försökt lyfta varje gång någon varit för snabb med att hylla vissa svenska fotbollsproffs: den holländska ligans förfall.
Med risk för att bli tjatig: Iniesta är kung
Kolla förspelet till Gudjohnsens mål mot Atlético Madrid i gårdagens cupmatch.
En bonus är att matchkommentarerna är på katalanska (precis innan Iniesta sätter fart säger han "Iniesta, som inte spelar en av sina bättre matcher...").
Se målet här.
Vem är bäst på fotboll: jag eller Henke Larsson?
I dagens Marca tar Robben dör på "debatten" om vem som är den bästa fotbollsspelaren: han själv — eller Lionel Messi.
— Han är världens bästa spelare, säger Robben om Messi.
— Han är från en annan planet.
Inget konstigt i holländarens resonemang. Det som är jävligt märkligt är att de Madridbaserade fotbollsmedierna ens väckt "debatten", eller påstått att den lever bland fotbollspubliken.
Pinsamt.
Madrid fick inte låna bollen
Barcelonas hade 73 procent av bollinnehavet i matchen mot Real Madrid i går. 73 procent. 73!
Och i dagens As (sporttidning från Madrid) lyder rubriken: ”Med huvudet väldigt högt” (och syftar till Madrids förlust).
Vad är det som händer?
Var är ambitionerna? Var är drygheten och uppblåstheten? Det är trots allt Real Madrid vi talar om.
