90-talet måste ha varit skrämmande på 80-talet
Såg Blade Runner i dag. Det var riktigt länge sedan sist och jag hade inget minne av vad jag tyckte om filmen.
Givetvis var den bra.
När man inte stör sig på att framtidens datorer har sämre prestanda än en Commodore 64 (som i Alien eller just Blade Runner) samtidigt som bilar kan flyga, ja, då tittar man på en bra rulle.
Började fundera på tidsperspektivet i framtidsfilmer. Känns det inte som att Hollywood numera tar i lite mer vad gäller årtalen som historierna utspelas i? På så vis får filmens trovärdighet, om det nu finns en sådan, en något längre livslängd.
För det var inte länge sedan filmfolket valde att placera sina skruvade framtidsvisioner ett par futtiga decennier framåt. Om ens det.
Ett par exempel på hur det kunde vara:
Blade Runner (från 1982): +37 år
Utspelar sig 2019, då bilar flyger runt över ett regnigt och apokalyptiskt Los Angeles. Robotar som i princip är exakta kopior av människor har funnits i flera år.
Escape from New York (1981): +16 år
1997 (!) görs New York (eller snarare Manhattan) om till ett fängelse.
The Terminator (1984): +13 år samt +45 år
1997 (återigen!) tar dataprogrammet Skynet över världen genom att ta kol på större delen av mänskligheten. Drygt 30 år senare, 2029, är det möjligt att skicka folk bakåt i tiden.
På 90-talet hade de lärt sig att ta i lite mer:
Lost in Space (1998): +60 år
År 2058 flyger vi snabbare än ljuset när vi ger oss ut i rymden.
Event Horizon (1997): +50 år
Året är 2047 när ett rymdskepp ger sig ut för att leta efter en annat skepp.
I robot (2004): +31 år
Smarta robotar finns överallt år 2035 — men de är inte lika extrema som i Blade Runner
Battlefield Earth (2000): + 1 000 år
År 3000 har utomjordingar tagit över jorden och förslavat mänskligheten.
Lustigt nog är de tre första rullarna överlägset bättre än de senare.
En annorlunda variant är The Time Machine (2002). Där reser en snubbe i tiden redan på 1800-talet. Men H.G. Wells, som skrev boken, tog väl ändå i bra mycket. Huvudpersonen reser nämligen 800 000 år framåt i tiden.
Inte 800 år. Inte 8 000 eller ens 80 000. Nä, 800 000.
Och glöm inte, genomruttna The Postman (1997) kan fortfarande få rätt. Om fem år kan ju vår civilisation ha förstört sig själv.
Och en brevbärare kan bli den som räddar världen.
Givetvis var den bra.
När man inte stör sig på att framtidens datorer har sämre prestanda än en Commodore 64 (som i Alien eller just Blade Runner) samtidigt som bilar kan flyga, ja, då tittar man på en bra rulle.
Började fundera på tidsperspektivet i framtidsfilmer. Känns det inte som att Hollywood numera tar i lite mer vad gäller årtalen som historierna utspelas i? På så vis får filmens trovärdighet, om det nu finns en sådan, en något längre livslängd.
För det var inte länge sedan filmfolket valde att placera sina skruvade framtidsvisioner ett par futtiga decennier framåt. Om ens det.
Ett par exempel på hur det kunde vara:
Blade Runner (från 1982): +37 år
Utspelar sig 2019, då bilar flyger runt över ett regnigt och apokalyptiskt Los Angeles. Robotar som i princip är exakta kopior av människor har funnits i flera år.
Escape from New York (1981): +16 år
1997 (!) görs New York (eller snarare Manhattan) om till ett fängelse.
The Terminator (1984): +13 år samt +45 år
1997 (återigen!) tar dataprogrammet Skynet över världen genom att ta kol på större delen av mänskligheten. Drygt 30 år senare, 2029, är det möjligt att skicka folk bakåt i tiden.
På 90-talet hade de lärt sig att ta i lite mer:
Lost in Space (1998): +60 år
År 2058 flyger vi snabbare än ljuset när vi ger oss ut i rymden.
Event Horizon (1997): +50 år
Året är 2047 när ett rymdskepp ger sig ut för att leta efter en annat skepp.
I robot (2004): +31 år
Smarta robotar finns överallt år 2035 — men de är inte lika extrema som i Blade Runner
Battlefield Earth (2000): + 1 000 år
År 3000 har utomjordingar tagit över jorden och förslavat mänskligheten.
Lustigt nog är de tre första rullarna överlägset bättre än de senare.
En annorlunda variant är The Time Machine (2002). Där reser en snubbe i tiden redan på 1800-talet. Men H.G. Wells, som skrev boken, tog väl ändå i bra mycket. Huvudpersonen reser nämligen 800 000 år framåt i tiden.
Inte 800 år. Inte 8 000 eller ens 80 000. Nä, 800 000.
Och glöm inte, genomruttna The Postman (1997) kan fortfarande få rätt. Om fem år kan ju vår civilisation ha förstört sig själv.
Och en brevbärare kan bli den som räddar världen.
Kommentarer
Trackback
