Clark to your Kent

Jag sitter på jobbet. Gick upp 05. Det är fan inte roligt.
Inte konstigt om man blir gnällig då. Så nu skall jag kverulera lite.
Jag kom faktiskt till en sömndrucken insikt på bussen hit. Om rubriker (vilket väl visar hur nördigt jävla insnöad jag är på journalistik).
Jag gillar dem inte. Så enkelt är det. Jag har vetat om det ett längre tag nu, bara inte konkretiserat tanken riktigt.
Det är framför allt kvälls- och gratistidningarnas rubbar som stör mig (syftar inte på de allra mest hårdvinklade historierna nu, de som ingen gillar). Men även många som förekommer i morgontidningarna.
Nu tror jag att jag kan sätta ord på varför.

Jag inser givetvis svårigheten i att sammanfatta komplexa resonemang i några få ord (jag har själv kämpat med problemet otaliga gånger) — men alldeles för många rubriker har ett fördummande tilltal. Och det gillar jag inte.

Det var faktiskt en rubrik i dagens Metro som fick mig att haja till i dag.

"Kommer maten att bli ännu dyrare nu?"

Ämnet är relevant. Inget snack. Men rubriken känns som en rubrik for dummies. Skriven i en ängslig ton, och visst kan man höra den uppläst på valfri riktigt utpräglad dialekt.
En frågerubrik dessutom. Sådana gillar vi inte heller.

Och nu ser jag ytterligare en jobbig rubrik i samma tidning.

"Nu säljs Tinkerbells kompisar på Blocket - Chihuahua dalar i popularitet"

Suck.

Dessutom har jag svårt för att många rubriker är av en sådan uppenbart konfliktsökande natur. Och nu har jag inte ens börjat att gnälla på alla rubriker som börjar med ordet "här" (inflation!).

Många i branschen skulle hävda att dessa åsikter är trista, elitistiska och bakåtsträvande. Well. Kanske. Men det handlar om en ren magkänsla.