Clark to your Kent

Äntligen finns det statistik på det jag vetat hela tiden!
Under hela 2000-talet har jag envist påstått att anledningen till att Liverpools Steven Gerrard sätter en del snygga långskott är att han skjuter 25 skott per match, varav de flesta går åt heeeelvete.
Men alla anglofiler och PL-freaks i det här landet (och det finns många sådana) har lika envist hävdat att Gerrard är världens bästa mittfältare och skjuter så jävla bra och BLA BLA BLA.

Men jag hade rätt! Nu finns det siffror. Steven Gerrard är den spelare i h e l a Premier League som skjuter flest skott utanför målramen.

Läs här om ni inte tror mig:

http://fotbollskanalen.se/1.427903

Klockan 13.00 i dag inledde Göran Johansson en presskonferens om sin framtid. Den pågick i cirka 45 minuter.
Strax före klockan 16 damp en extraupplaga från GT ned på redaktionens hallmatta (nåja, den slängdes utanför dörren).

Besked i dag: Göran Johansson avgår

Över ett uppslag skriver GT:s Ingemar Nilsson om beskedet och avgången. I ingressen står bland annat:

"Beskedet lämnade han vid en känslofylld presskonferens på Gustaf Adolfs torg i Göteborg klockan 13 i dag.
Han valde att lämna sina uppdrag för att ge sin efterträdare god tid att växa in i rollen inför nästa val 2010."

Oj. Snabbt jobbat av GT. Att besöka PK:n, skriva texten, trycka tidningen och dela ut den inom loppet av ett par timmar...

...tror den genomsnittlige läsaren.

Men. Jag var där. Presskonferensen var inte känslofylld. Inte på något vis. Och han lämnar inte sina uppdrag. Tvärt om — han behåller i princip allihop, men hoppar så småningom (inte nu) av posten som kommunstyrelsens ordförande.
Och det har varit känt ett bra tag.
GT:s text var givetvis skriven på förhand (den saknar citat från presskonferensen). Extraupplagan var bestämd innan nyheten "ägt rum".
En helt ok metod. Men det är fult att få folk att tro att det här var nytt.

= ?

Hur ser GP på sin läsekrets? Eller snarare, hur ser GP:s äldre — manliga — reportrar (det finns en hel del) på sin läsekrets?

I ett matchreferat från en allsvensk mittenmatch i slutet av september 2008 skriver GP:s Ulf Stenberg så här om Halmstads andra mål mot Gais:

"0—2 (24) kom på en målvaktstavla. Görlitz tilläts vandra in i straffområdet från höger och hans beskedliga avslut passerade genom armhålan på Dime Jankulovski. Påminde om Ronnie Hellströms klassiska misstag i VM 1970."

Påminde om Ronnie Hellströms klassiska misstag i VM 1970....

Vi tar det igen. Påminde om Ronnie Hellströms klassiska misstag i VM 1970.

Skrivet med all självklarhet i världen.
I ett svep alienerar han i stort sett samtliga läsare födda efter 1960.
Han jämför alltså Dime Jankulovskis rätt tama ingripande i en dussinmatch med något som inträffade för 38 år sedan!
Det skulle lika gärna kunna ha varit en parodi på sportjournalistiskt kalenderbitande.
Men det är det inte.

Det inte så lätt alltid, när det bränner till.
Inte alla är lika kvicktänkta. Inte alla jobbar lika bra under press.
Det märks om inte annat på webben.
I dag (typ nu) skriver gp.se om en olycka som inträffat alldeles utanför GP-huset. En spårvagn krockade med en bil, som i sin tur körde på en fotgängare.
Den korta texten är full av små guldkorn:

"Det är oklart hur allvarligt skadad personen påkörda är."
(SFI nästa?)

"Vid krocken for bilen vidare upp på trottoaren och rammade en gående precis vid tandläkarmottagningen på Stampgatan 14."
(I Umeå sitter en läsare framför datorn, slår sig för pannan och utbrister "Jaså där, vid den tandläkarmottagningen!")

"Entrén till mottagningen skadades också enligt vittnen så såg olyckan."
(Stackars entré.)

Det är inte alltid man sprudlar av entusiasm när man skall skriva sport. Som i dag. Sitter på Ullevi för att bevaka Gais-Halmstad — en match som inte direkt känns superhet.
Åttan från toppen mot åttan från slutet. Det blir inte mer mittenmöte än så i en 16-lagsserie.

Det är höst, mulet och lite småkallt — och fler funktionärer än åskådare på arenan.
Dessutom spelas seriefinalen mellan Kalmar och Elfsborg samtidigt.
Det här känns verkligen som matchen som gud glömde.

Lokaltidningar alltså. Ibland blir det verkligen ofrivillig humor.
Hallands Nyheter skriver på nätet om en kille som friats i rätten efter att ha misstänkts för att ha kört 100 kilometer i timmen på en 70-väg. Anledningen till att jag överhuvudtaget läste grejen var rubriken (med andra ord en bra rubrik):

Trafikpolis mötte sin överman

Texten var dock inte så spännande som rubriken utlovade. Jag reagerade däremot över reporterns formuleringar, som får Halland att framstå som Kamomilla stad. Eller vad sägs om den här?

"Mannen stoppades av en polisman som är känd för att vara Hallands mest nitiske trafikpolis."

---

En vän och uppskattad (före detta) kollega har gått och blivit riktigt viktig!
Nyheten är något gammal nu, men ändå värd att uppmärksammas:

Rakel Chukri blir (är) ny kulturchef på Sydsvenskan.

Sjukt skoj, tycker jag!
Kortfattat: Rakel är smart, ser nya infallsvinklar och är en mycket duktig skribent (hennes bildspråk är emellanåt fantastiskt!).

Hm, det slog mig nu att hon faktiskt är en av få som faktiskt kikar in på denna blogg emellanåt (hon har gjort det vid åtminstone ett tillfälle i alla fall...) — så jag får väl dra ner på hyllningarna och komma med en uppmaning:

R, om du behöver någon som plockar ner dig på jorden ibland vet du vart du skall vända dig!

---
Läs mer om Rakel här:
http://sydsvenskan.se/kultur/article370091/Rakel-Chukri-brinner-for-en-djarv-journalistik.html
och här:
http://sydsvenskan.se/kultur/article370088/Vill-satta-fokus-pa-Skane-och-varlden.html
och här:
http://sydsvenskan.se/kultur/article369870/Lasarna-chattade-med-Rakel-Chukri.html

Njuter av Samuel Eto'os pånyttfödelse som striker (allt han behöver för att vara nummer ett är en skadefri säsong) mot Real Betis.
Äter lite tortellini med parmesan och flingsalt.
Bläddrar i ett ex av Groove.

Plötsligt hajar jag till. Vid ett ord. Vet inte om jag skall känna mig gammal, trög eller bara jävligt dåligt påläst.
Med vad fan är dansraggapunk?

Det slog mig att jag inte riktigt avslutat mitt golfbloggande. Gör det nu — med avslutningsdagens roligaste/pinsammaste händelse.
Vid prisutdelningen, tillika avslutningsceremonin, höll vd:n för företaget som äger golfklubben där tävlingen spelades ett tal.
Han var nervös. Och det är en underdrift.
Med darrande röst och på usel engelska välkomnade och tackade han en rad personer, bland annat kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (m) — som ju även är idrottsminister och som stod bakom honom (i skinnbrallor!).

— Aj vud lajk to vellkom de minister of spårts änd költjör, kraxade han fram. Lena Hjelm-Wallén...

Det gick ett sus genom publiken. Det var så pinsamt att jag ville krypa ur mitt skinn.

Nåja. Det om golf. Jag är nu expert på Europatouren för damer i denna ädla(?) sport.

I dag är jag expert på fotboll. Rullade precis in i Borås till tonerna av Coldplays Viva la Vida på radion — precis som senast jag körde in i Borås!
Är det ett sign?
Är Viva la Vida Borås soundtrack?
Fortsättning följer?

Kan inte vara lätt att lira i Barça jämt. Det privata kan få sig en törn emellanåt.
Kolla nyhetsvideon i följande länk, som i bakgrunden fångar Bojan (18 år) och Piqué (21) på lekhumör.

http://www.sport.es/default.asp?idpublicacio_PK=44&idioma=CAS&idnoticia_PK=545892&idseccio_PK=1042

Man kan snacka om själlösa köplag hit och dit. Men det kan aldrig gälla FC Barcelona.
När Iniesta alldeles nyss gjorde 4—1 borta mot Sporting slog det mig: Barcelona har sju egna produkter på plan just nu.
Det ni. Plus en tränare som även han gick genom klubbens olika ungdomslag som spelare.

I går tappade jag respekt.
Respekten jag tappade var för presschefen på golftävlingen jag bevakar.
Han, en grånad man runt 60, är jättetrevlig och har varit oerhört tillmötesgående och hjälpsam. Efter varje runda har han tagit in den golfare man velat snacka med i presstältet för en enkel liten presskonferens.
Men så i går. När tävlingens största stjärna var på väg att spela klart — och åka ut— utspelar sig följande:

Jag: "Du, tar du in Helen Alfredsson när hon är färdig?"
Förskräckt presschef: "Nä, inte när hon inte klarar cutten (kvalet)."

Han vågade helt enkelt inte eftersom hon troligen skulle vara på sjukt dåligt humör.
Pinsamt oproffsigt. Fråga måste man ju i alla fall.

Så, vad gör man? Jag hugger Helen när hon är färdig och frågar försiktigt om det är ok med några frågor. Och visst, hon tvekar först men sätter sig sedan ner och ger en riktigt öppen och bra intervju.
Bakom mig hänger resterande reportrar efter som ett tyst lämmeltåg.

Vill man få något gjort...

Jag kan mer om damgolfens snåriga tourer än någonsin tidigare. Och då kan jag inte mycket. Man måste nog vara relativitetsteoretiker eller något för att fatta allt.
En stackars svensk tjej ligger lååångt ner i botten av resultatlistan för närvarande. Kikade på hennes profil på golfdata.se (ja, det finns en sådan sajt) och namnen på tävlingarna hon har nått bäst resultat i skvallrar om att det knappast är Europatouren som är hennes grej i vanliga fall, än mindre LPGA-touren i USA.
Eller vad sägs om följande resultatrad?

• En andraplats i Bankboken Tour Riks 2003.

• Fyra i IT-arkitekternas Ladies Open 2008.

• Sexa i Felix Finnish Ladies Open 2007.

Etc.

Men hon har hittills i sitt 25-åriga liv i alla fall tjänat ihop 90 321 kronor på sin golf! Alltid något.

För övrigt vill jag återigen påpeka vilket suveränt språk svenskan är. Du kan skapa ord som golffolksklichéer.

Det är fan kallt att skriva golf. Det känns inte som september, det blåser snålt och är kallt om händerna — ordentliga incitament för att inte lämna presstältet, som visserligen inte är särskilt varmt. Men det blåser i alla fall inte därinne.

Stod på läktaren som byggts intill det 18:e hålet nyss och kikade på en svenska som gick bra i går och mindre bra i dag. En bit till vänster presenterade sig en grånad herre, 40-talis no doubt, för ett par.
— Konsult, sade han med självklar ton.

Är den fasta telefonen obsolet eller vad?
Jag fick min räkning i dag.
Hela 8:92 kronor.
En välanvänd sak, den där fasta telefonen.

Det märks vad golffolket har för bakgrund. Bemötandet är korrekt och trevligt. Allt är välorganiserat, genomtänkt och framför allt — påkostat.
Är det en fasad?
Förmodligen.
Men det underlättar verkligen mitt jobb. Jag skulle kunna rapportera från tävlingen utan att någonsin lämna presstältet.

Men jag skall gå ut. Jag lovar.

Svenskan är i mina ögon ett härligt språk av många anledningar. Kanske mest på grund av att sär- och ihopskrivningar är betydelseskiljande. Det ger oss givetvis särskrivningar att förargas över — men framför allt möjligheten att hitta på nya, tidigare helt oanvända verb, substantiv och annat skoj.

Med hjälp av alkohol, häng och väldigt mycket fritid gav oss Barcelonavistelsen tre nya praktfulla svenska ord/uttryck, varav ett är opublicerbart (tack för den E ;)

Vi fick ett adjektiv: purfinsk
(förklarar sig självt)

Och vi fick ett verb: spontankebaba
(när man hungrig och dåsig går från en lång dag på stranden och plötsligt glider ner vid ett bord på en sunkig kebabrestaurangs uteservering för en saftig bab och en iskall Estrella Damm)

Bloggandet blev lidande i Barcelona av en mängd olika orsaker (alla positiva!).
Men nu är jag tillbaka. Mer stressad än någonsin.
Jag skall nämligen skriva om golf den närmaste veckan — en sport jag aldrig har utövat och där alla mina kunskaper kommer från lite tv-spelande med polare.
För att vara på den säkra sidan sitter jag nu på redaktionen och författar en liten lathud, en golflathund... som jag precis insåg även kan utläsas/uttalas gol-flat-hund.

Har aldrig träffat på en golande homosexuell tik, men visst hade det varit intressant?

Bortsett från köerna är det rätt trivsamt att vandra runt i dessa enorma, nedkylda och upplysta livsmedelsaffärer, med hissmusiken i öronen medan man plockar i utbudet — som ofta är stort. Bara du inte är vegetarian.

När det handlas mat i Spanien, så handlas det mat. I "supermarknaderna" beter sig folk som om varje dag vore dagen före julafton — med enorma köer som följd.
Och de blir ju inte direkt mindre av att kassörskorna envisas med att — halvhjärtat — packa dina matkassar åt dig.

Att leva i Spanien har blivit allt dyrare under 2000-talet. Men vissa saker förblir (för?) billiga för en svensk.
Var nyss och handlade två flaskor helt ok vin och ett sexpack starköl — ni vet, sådant som är bra att ha — och hela kalaset gick på runt 90 kronor. Hade jag satsar på de billigaste vinerna, som ju inte direkt kan jämföras med bolagets billigaste rödtjut för det finns få äckliga viner i det här landet, så hade jag nog kunnat spara en 50-lapp.
Det är inte lätt att leva sunt i det här landet.

...vänta lite här nu. Blev detta en modeblogg nu?
Hur fan gick det till?

Shoppingdjävulen har tagit över mig.
Eller nästan. Till 85... 90 procent.
Jag är i Barcelona. Här frodas shoppingdemonerna. Det finns ju ett så stort utbud — samtidigt som man (jag) bara är här kortare perioder i taget. Den kombinationen leder lätt till "måste passa på"-tänket.
Jag gillar att köpa kläder när jag springer på plagg jag bara måste ha, vilket inte är alltför ofta. Det är betydligt vanligare att man hittar kläder man är lite tveksam till, eller som vore "bra att ha". Sedan står man där med kläder man aldrig kommer att ha på sig och enkel undran. Varför?
Jag har hittat massor av sådana plagg i dag. Ville köpa allihop.
Det slutade med två t-shirtar, 30 euro styck, och en tunn tröja.
Varför?

Apropå rubriker. Läste nyss en något iögonfallande sådan på resume.se (en branschtidning, precis som Dagens Media — till och med kvällstidningarna ligger stundtals i lä i jämförelse, men mer om det en annan gång). Vad sänder den här för signaler?

"Kvinna tar över Hallandsposten"

Kanske skrevs den av insändarskribenten nedan.

Aaah, kvällstidningar.

GT drar över ett mittuppslag upp Smålands-Tidningens Eksjöhistora, som lär få mycket uppmärksamhet i dag.

"Inlåst nio år i stuga" lyder rubriken, och eftersom det är en kvällstidning så har det dragits på bild. Ordentligt.
I GT är bilden svartvit, och stor. Den föreställer en skogsväg (Expressen kör en annan bild med ren granskog).

Men. Det är något som inte stämmer.
Ingen stuga syns på bilden, och den som tänker efter förstår rätt snabbt att den inte är tagen på platsen.  Ordet "här" saknas nämligen i rubriken.
Annars ger en parentes i den lilla bildtexten svaret, "Bilden är tagen i ett annat sammanhang".
Det här jobbet gjordes nog väldigt sent eftersom det är ett klipp från en lokaltidning som redan gått i tryck, och när det var dags att bildsätta skiten tänkte redigeraren rimligtvis "Småland + stuga = skog".
Problemet är det ingenstans i texten står något om någon skog. Och i dag har det dessutom framkommit att stugan ligger mitt i ett tätbebyggt stugområde, där det knappt växer några träd alls (se bild på www.vg.no).

Bilden då? Tja, den kanske är tagen på fotografens bakgård i Sollentuna. Vad vet jag

Dagens roligaste ingress läser vi i Aftonbladet:

"Paris. Frankrikes justitieminister Rachida Dati är gravid.
Men vem är pappan?
— Det är inte jag i alla fall, säger Spaniens förre regeringschef José Maria Aznar."

Bra att veta, antar jag. Det är för övrigt inte heller jag som är pappan. Så att vi är på det klara med det.
Two down, three billion to go?

Jag sitter på jobbet. Gick upp 05. Det är fan inte roligt.
Inte konstigt om man blir gnällig då. Så nu skall jag kverulera lite.
Jag kom faktiskt till en sömndrucken insikt på bussen hit. Om rubriker (vilket väl visar hur nördigt jävla insnöad jag är på journalistik).
Jag gillar dem inte. Så enkelt är det. Jag har vetat om det ett längre tag nu, bara inte konkretiserat tanken riktigt.
Det är framför allt kvälls- och gratistidningarnas rubbar som stör mig (syftar inte på de allra mest hårdvinklade historierna nu, de som ingen gillar). Men även många som förekommer i morgontidningarna.
Nu tror jag att jag kan sätta ord på varför.

Jag inser givetvis svårigheten i att sammanfatta komplexa resonemang i några få ord (jag har själv kämpat med problemet otaliga gånger) — men alldeles för många rubriker har ett fördummande tilltal. Och det gillar jag inte.

Det var faktiskt en rubrik i dagens Metro som fick mig att haja till i dag.

"Kommer maten att bli ännu dyrare nu?"

Ämnet är relevant. Inget snack. Men rubriken känns som en rubrik for dummies. Skriven i en ängslig ton, och visst kan man höra den uppläst på valfri riktigt utpräglad dialekt.
En frågerubrik dessutom. Sådana gillar vi inte heller.

Och nu ser jag ytterligare en jobbig rubrik i samma tidning.

"Nu säljs Tinkerbells kompisar på Blocket - Chihuahua dalar i popularitet"

Suck.

Dessutom har jag svårt för att många rubriker är av en sådan uppenbart konfliktsökande natur. Och nu har jag inte ens börjat att gnälla på alla rubriker som börjar med ordet "här" (inflation!).

Många i branschen skulle hävda att dessa åsikter är trista, elitistiska och bakåtsträvande. Well. Kanske. Men det handlar om en ren magkänsla.

Nu blir tragiskt, makabert och lite (men bara lite) roligt. Man inser ibland att man jobbar i en stundtals hård bransch, som i dag när jag satt och ändrade lite i en punkt i redaktionens PM-program.
Genom att klippa, klistra och skriva till hade jag plötsligt skrivit att en manskropp hade hittats dödmördad.
Ett nytt ord! Och ett hårt sådant därtill.
Dödmördad. Känn på det.

Notis på gp.se tidigare i dag:

"En till sjukhus efter cykelkrock

Två cyklister krockade på torsdagsmorgonen i Billdal. En av dem till sjukhus.
Kollisionen skedde strax före klockan 7 i korsningen Södra Särövägen - Sjöbackavägen.
En av cyklisterna fördes i ambulans till Mölndals sjukhus."

Så lite text — så mycket att kommentera.
Läsaren förstår givetvis vad skribenten menar med ingressen, att två cyklister krockade och att en av dem sedan fördes till sjukhus. Men den ordagranna betydelsen blir att en cyklist krockade till sjukhus på torsdagsmorgonen i Billdal.

Min gissning är att någon halvt ordblind webbredaktör tyckte att grejen behövde "hottas" upp lite och lade till ingressens andra mening — med resultatet att GP dessutom lyckas med (kvällstidnings-)bedriften att upprepa sig i en text på fyra meningar (ytterligare en gång om vi räknar rubriken).

Vem skall skriva om personangreppen när de begås av kvällspressens egna skribenter?
I dagens Bladet skriver Peter Wennman en krönika om Svennis:

"Jag tror att han också kan vara bekymrad över att vapendragaren Tord Grip beskrivs som en nolla. Vilket, oss emellan, sannerligen var på tiden."

Hårda ord. Minst sagt. Hur hade kvällstidningsrubrikerna sett ut om någon i Fotbollssverige kallat Grip för en nolla?

I dag hyllar vi Andrés Iniesta. Världens vitaste fotbollsspelare (ett A4-ark är nada i jämförelse) som aldrig bör kallas blek. Åtminstone inte på en fotbollsplan.
Killen har en bollbehandling vars like vi inte sett sedan Zidanes glansdagar.

Iniesta har tillbringat halva sitt liv i FC Barcelona. Det är anmärkningsvärt för en 24-åring. Och killen är ödmjuk som få. Hade han varit divigare hade det förmodligen talats om honom i samma sammanhang som Kaká, Cristiano Ronaldo och Messi.

En del personer som intervjuas vill läsa sina citat innan dessa går i tryck. Det kan jag förstå. Rädslan för att bli felciterad eller hamna i hårdvinklade sammanhang är ofta stor. Tacka kvällspressen för det (se där, fick in en kvällstidningskänga även här).
Det sega är att folk sällan accepterar hur de faktiskt talar, och i efterhand vill ändra sina citat till formuleringar som oftast är mycket stelare, i den felaktiga tron om att det får dem att låta smartare.
Men. Ibland. Ibland talar man med vettigt folk som faktiskt kan uttrycka sig och stå för vad de har sagt.
Som i dag, när jag skickade två mejl med citat till två olika personer som förekom i samma text. Svaren var korta och koncisa.

"OK
Hälsn
sven"

och

"Hej och tack för utmärkta inlägg!
Allt gott
Johan"

Del av text från sportbladet.se i dag:

"EM-mästare till Liverpool

Rafa Benitez tar in ytterligare en landsman till sitt lagbygge.
I går blev det klart att spanska EM-spelaren Albert Riera lämnar Espanyol för Liverpool.

Fernando Torres, Xabi Alonso, Álvaro Arbeloa, Pepe Reina och Miki Roque (utlånad) är sedan tidigare den spanska influenser som finns i Rafa Benitez Liverpool.
Gårdagens värvning av Albert Riera innebär att Liverpool får ännu en EM-mästare i truppen. [...]"

Fint och bra. Bara ett problem. Riera ingick inte i den spanska EM-truppen.

Robinho fick som han ville, lämnade Real Madrid och hamnade i... Manchester City?
Nu kan väl inget hindra brassen från att nå sitt stora mål, från att en gång för alla bli världens bästa fotbollsspelare...

Barcelona gjorde ju ingen (culé) glad i går. Men det är åtminstone lite kul att läsa spelarbetygen i dagens tidningar. Fastnade framför allt för tre i tidningen Sport (betygsskalan är 1-10, där 10 är bäst, och betyget följs av en betygsrubrik):

ABIDAL, 2. Anpassad.
Han inledde förra säsongen som en projektil för att successivt mattas av och avsluta rent sorgligt.
I år har han besparat sig den första delen av processen.

HENRY, 2. Ballast.
En konsekvent kille, fransmannen. När han är bra är han fenomenal, men när han har en dålig dag är han dålig på riktigt.
I går var det dags för det sistnämnda.

BOJAN,5. Kandidat (till en plats i startelvan).
Utan att spela sitt livs match så bidrog han med mer under en halvtimme än vad Henry gör på ett år.