Clark to your Kent

...måste han se så komplett jävla evil ut som legofigur?

Jag tror inte att Daniel Day-Lewis finns på riktigt.
Han är sina rollfigurer.

Såg just There Will Be Blood och killen är helt suverän. Ruskig.
Trots att hans rollfigur är ett praktsvin. Ond och hatiskt. Trots det så fängslas och fascineras man av hans öde.
Bra film. Och det mycket speciella soundtracket gör att man inte slappnar av någon gång under den två och halv timme långa filmens gång.

I dag betygsätter jag inte filmen, utan Daniel Day-Lewis skådespelarinsats. Fem C:n. Lätt.
Slutrepliken är något alldeles extra.

I dag följer Sportbladet upp med ännu mer exklusivt material.
Under vinjetten "Sportbladet exklusivt" intervjuas ingen mindre än Zlatan Ibrahimovic — mannen som vägrar att tala med Aftonbladet sedan flera år tillbaka.
I texten läser vi: "I går talade han ut om den senaste händelsen i en exklusiv intervju i Gazzetta dello Sport".

Bortförklaring, alternativ ett: "Vi (Sporbladet) påstod inte att det var en exklusiv intervju med oss, bara att den var exklusiv."

Bortförklaring, alternativ två: "Expressen hade inte intervjun, alltså var den exklusiv sett till Sveriges kvällstidningar."

Exklusiv.
Det vill säga ensam i sitt slag. Unik.
Av någon anledning är det oerhört viktigt för kvällstidningarna att deras material är exklusivt. Om det är bra eller ej verkar inte vara av lika stor vikt.
Ok. Sure. Fine.
Men kallas det exklusivt skall det fan vara det också.

Den retoriskt lagde kan ju visserligen få nästan vad som helst till att vara exklusivt.
"Men, just i dag var det mig han pratade med. Alltså var det exklusivt, även om han intervjuades av någon annan om samma ämne i går."
"Men, jag ställde ju frågan på presskonferensen. Alltså var det exklusivt."

Men. Ett minimikrav på att få kalla något för exklusivt borde väl ändå vara att någon från tidningen faktiskt genomfört och skrivit ut intervjun?
Att ha tagit del av någon annans intervju är knappast exklusivt.
Förutom på Sportbladet.

"Superstjärnan berättar i en exklusiv intervju med Sportbladet — om sin nya ledarroll, Ronaldinho och kärleken till Barcelona."
Så står det i underrubriken över ett helt uppslag. Ordet "exklusiv" redigerat i fet stil.
I textens inledning står det: "I en exklusiv intervju som Sportbladet tagit del av berättar Lionel Messi..."
Tagit del av. Nu var det jag som fetade.

Texten är skriven av en (förmodligen spansk) journalist som knappast arbetar för Sportbladet. Sedan har den "översatts och bearbetats" av en Bladet-människa.
Mycket exklusivt.

Jag har tråkigt på jobbet. Måste roa mig. Lite kvällstidningsbashing brukar göra tricket, som man skulle ha sagt i Amerikat.
Borde inte vara så svårt att hitta något i dagens utgivning.

När jag jobbade på en mellanstor lokaltidning i en mellanstor svensk stad för några år sedan hade jag och en kollega en pågående liten tävling. Vi skulle så ofta som möjligt i våra texter få med att personer vi skrev om "värnade om det goda samtalet".
Sjukt roligt.

Det skall sägas att min kollega lyckades bättre än jag. Men det berodde nog mest på att han var kommunreporter och skrev om politiker dagarna i ända, medan jag oftast var kvällsreporter och mest skrev om olyckor och sena jippon.
Hur som helst har jag sedan dess varit extra svag för floskeln att någon värnar om det goda samtalet.

En annan favorit, som jag inte vet var jag fått den ifrån, är "mörkermän i kulisserna". Google ger bara EN sketen liten träff på uttrycket (i ett inlägg postat för endast en vecka sedan i ett forum för vetenskap och folkbildning!).
Som jag skulle vilja skriva om förekomsten av dessa mörkermän i kulisserna. Får väl nöja mig med bloggen så länge.


PS. Uttrycket "värnar om det goda samtalet" ger två google-träffar. DS.

En lite oönskad bonus med att jobba som journalist är att man kommer i kontakt med så många rättshaverister (halv- till helgalna) och kompletta nutjobs.
Men man måste beundra den genomsnittliga rättshaveristens engagemang och uthållighet. De brinner verkligen för sin sak och ger aldrig upp.

I dag trillade det in två handskrivna/handritade A4 på faxen. Och just den här haveristen satsar verkligen brett och tar tempen på samtiden.

Jag citerar en del (layout och stavfel inkluderade):

 "Till Eder ALLA!,

Om Englas
Mördare Hade
Han En Röd
Bil? Visa Nu
Hur Hans Bil
Såg Ut, Är Den RÖD!

Om Arbåga (Det Finns ingen Tyska)
Dessa 2 Barn De Har
Ju Slagit iHjäl
Varandra Med Mamma
Sins Halv Högklakade SKOR
SKONA Följde Med i Ambulansen"

Sedan tar han/hon (förmodligen en han, det är oftast en han) upp EU och unionens framtida relation med USA (läs: krig), det höjda bensinpriset och lite annat.

Ok. Det är tragiskt. Det här är ju uppenbarligen en person som mår riktigt dåligt och samhället borde väl ta sitt ansvar på något sätt. Men lite humor är det allt.

Real Madrid får nog sägas ha vunnit ligan de senaste två säsongerna TROTS Ramón Calderón. Lagets president har under sina två år på posten nämligen inte lyckats värva något av de stora namn han lovat fansen. Kanske är det därför Madrid har blivit mer av ett lag och lyckats vinna (tillsammans med det faktum att Barcelona spelat under sin potential i två år).

Han utlovade Kaká vid presidentvalet.
Han skulle köpa Cesc Fàbregas.
Sedan Cristiano Ronaldo.
Följt av David Villa.
Till slut Santi Cazorla…

Inte ens en sänkt ambitionsnivå har hjälpt Calderóns värvningsförmåga.

...eller vikten av att vara konkret:

En vän påpekade att jag publicerar alldeles för lite bilder i bloggen.
Han har naturligtvis helt rätt.
Amatörmässigt av mig. Bilder lockar till läsning, så enkelt är det, men jag har helt enkelt låtit fingrarna dansa på tangentbordet den senaste tiden och bara inte tänkt på den sammanlagda mängden bildlös text som producerats.
Så framöver skall jag alibipublicera lite bra bilder.

Man måste gilla optimister.
Sitter på jobbet och ströläser lägenhetsannonser på Blocket. En tjej vill byta sin 32 kvadrat stora bottenplansetta med kokvrå i Bergsjön mot en större lägenhet i innerstaden.

Läste precis porträttet av Carolina Gynning i Två Dagar (Göteborgs-Postens helgbilaga, för alla er ickegöteborgare där ute).
Alltså, ambitioner är bra. Verkligen. Men ambitionsnivån måste vara realistisk!
Jag förmodar att reportern träffade Gynning ett par gånger över en kaffe inför det här porträttet. Ändå försöker hon på några tusen tecken att göra en djupanalys av Gynnings personlighet, tankar och känsloliv!
Mot slutet växer sig pekoralvarningen allt starkare. Textens sista utgång (stycke) och framför allt sista mening säger det mesta:

"Med bara någon månad kvar till 30 behöver Carolina Gynning givetvis inte ett uns smink för att vara mycket vackrare än de allra flesta. Fast det kanske inte ens en flerårig modellkarriär kan lära en för egen del – att det egentligen är allra vackrast att bara vara sig själv."

...står en redigerare (samt en sidgranskare) på GP för.

I dag kan man läsa rubriken "Härryda köper flest miljöbilar"

...följt av följande förstamening i ingressen: "Härryda på en hedrande andraplats."

Jag kan inte sluta läsa att kommentarerna till reportaget jag nämnde i föregående inlägg. Det är helt otroligt vilken bild folk har av journalister, och av hur arbetet på en tidning ser ut och fungerar.

Allt från att journalisterna är "representanter för homosexrörelsen" till att jobbet är "ytterligare ett lågvattenmärke i den maniska kampen för samhällsupplösning från de perversa 68-journalisterna på SDS".

Det är humor när en skriver "Har länge varit förundrad över hur låg kvalitet skribenterna i sydsvanskan hållt på sistone. Stavfel, grammatiska fel, sakfel, allt."

Stavfel i Sydsvanskan? Haha!

Många kommentarer får mig att tänka på Mrs Lovejoy i The Simpsons: "Won't somebody please think of the children!"

Folk har uppenbarligen extremt bestämda uppfattningar — men verkligen ingen aning.

Morgontidningar måste våga mer! Och då menar jag att de måste våga ta upp fler ämnen, på nya sätt. På ordentligt genomarbetade sätt (läs: inte med snaskiga kvällstidningsvinklar).
Ett mycket bra exempel på hur detta kan göras är min begåvade ex-kollega Kinga Sandéns reportage i måndagens Sydsvenskan. Hon är verkligen duktig på att jobba fram annorlunda idéer.
Finns även att läsa på nätet:

http://sydsvenskan.se/inpalivet/article360625/Swingers-haller-livsstilen-hemlig.html

Även kommentarerna (sällan har väl Sydsvenskan fått så många på ett reportage?) är läsvärda. Man kan verkligen tycka mycket om denna typen av reportage, och det är bra! Folk skall reagera, utmanas och tänka till när de läser tidningen.
Mycket moralpanik — mycket ofrivillig humor. Men en av kommentarerna fick åtminstone mig att tänka till:

"Helt fel Helt fel vinkel för att passa in i en morgontidning. Diskutera gärna ämnet sakligt men 1,5 sidor detaljerad redogörelse passar inte in och som prenumerant sedan 20 år tillbaka vill jag inte betala för denna typ av journalistik. Porr är gratis på nätet. Andra nyheter får inte samma detaljerade uppmärksamhet varför detta ämne?"

Personen har en (1) poäng. "Andra nyheter får inte samma detaljerade uppmärksamhet varför detta ämne?"
Och poängen är givetvis att FLER ämnen borde få samma detaljerade uppmärksamhet.

"Han är farlig"

Citat på Expressens etta, under rubriken "Svensk giftmördare jagas".

En tidningsklassiker efter ett stort idrottsmästerskap är att blicka framåt, spå vad som kan ske nästa gång. Ingen journalistisk tungviktare kanske, men det kan göras rätt skoj.
Med tanke på Sveriges rätt kassa OS är det väl extra lockande att se framåt i stället för bakåt just nu — men frågan är om inte Sportbladets spåtant är väl optimistisk. Åtminstone vad gäller 400-meterslöparen Johan Wissman, som beskrivs som  Sveriges tredje största guldhopp i London-OS 2012:

"Delmålet i år var OS-final, om fyra år gäller medalj. Inget tyder på att han misslyckas."

Inget?
Vad sägs om det faktum att han kom sist i årets final?
Eller att många av löparna som slog honom också kommer att träna på fram till dess?
Eller att vi inte vet vilka nya stjärnor som kan dyka upp på vägen?

Varför heter det "olaga hot"?
Finns det lagliga former av hot?

Jag kanske var lite för god trots allt... 30-talet samtal och 22 mejl vittnar om att jag nog kunde ha tagit lite bättre betalt....

Fan vad dryg jag är.

Jag lade in en annons på Blocket i fredags. Tänkte sälja ett tv-spel jag fick i 25-årspresent av mina vänner, som väl tyckte att jag höll på att bli för gammal, men som jag aldrig spelar längre. Få in lite enkla extrapengar.
Blocket är bra för den typen av grejer.

Den första som ringde bodde i Nyköping. Den andra i Örebro. Båda ville att jag skulle posta spelet till dem, vilket med tillbehör skulle innebära två paket.
Jobbigt. Jag lade ju upp skiten på Blocket för att slippa krångla.
Sedan ringde en kvinna från Kållered, som ville köpa spelet för att ge det till sin son i födelsedagspresent.
Men hon hade inga pengar just då, skulle försöka skrapa ihop summan under helgen i väntan på måndagens löning.
— Lugnt, sade jag. Vi kan vänta till måndag, jag jobbar ändå hela helgen.
— Ååh vad snällt. Men snälla, lova att du håller det till mig, sade hon på en bred och ängslig göteborgska.

Antagligen lade jag mig för billigt, för det slutade inte att ringa under hela helgen. En del var otroligt angelägna.
Säger jag då nej till alla som ringer, drar jag in annonsen och sätter in en ny, med ett högre pris?
Nej. Jag känner mig bunden till denna stackars vädjande Pernilla.

Hon ringde nyss och sade att hon kommer och hämtar spelet strax efter lunch, så fort hennes "gubbe" kommer tillbaka från en anställningsintervju.
Jag föreställer mig hur denna arbetslösa arbetarklasskvinna kämpar för att hennes son skall få en dräglig födelsedag, medan hennes man åker på den ena nedslående anställningsintervjun efter den andra.
Klart att hon skall få spelet, tänker jag, och för det låga priset. Vad skulle jag vara för en människa om jag bröt vår överenskommelse för några extra hundringars skull?

Så tänker jag. Och känner mig god

"Två hushåll kostar mycket mer än ett"

Rubrik över ett helt uppslag i dagens GP.

En norsk OS-häst smörjs in med en dopningklassad salva. Då måste programledaren Jessica Almenäs få sparken från TV 4?
Det begriper ju vem som helst.

Det här är inte helt nytt, men är så dumt att det förtjänar en kommentar.
Kvällstidningarnas jakt på konflikter och förtroendekriser tar ibland absurda proportioner — och blir ibland ren humor. Detsamma gäller hetsen att hitta en kändiskoppling på allt.
Hästnyheten som dök upp i veckan innehöll båda dessa fundamentala kvällstidningselement.

"Almenäs pojkväns häst fast för doping"

Så löd rubriken på expressen.se. Och även Karin Skoghs text innehöll mängder av ofrivillig humor, eller vad sägs om följande mellanrubrik:

"Norge i chock"

...över att Jessica Almenäs pojkväns häst är dopad då, om nu någon hade glömt det.
Ok, i brödtexten står det faktiskt att det är det norska ridsportförbundet som är i chock (kan ett förbund vara i chock?). Men hey, ett lands ridsportförbund är synonymt med hela landet. Det vet alla.
I Sport-Expressen (papperstidningen alltså) hade reportern Niklas Berglund dragit sitt strå till stacken och ringt upp TV 4 för att höra om Almenäs fortfarande har kanalens förtroende.
Alltså, Berglund. Är han stolt över det jobbet? De frågorna? Tycker han att de var befogade, kunde han ställa dem utan att skämmas? Insåg han inte själv hur korkade de var?

En delad pizza, en flaska vin och en film. En perfekt lördagskväll för den som skall upp och jobba på söndagsmorgonen.
Filmen var Felon, en historia om en familjefar som hamnar i ett stentufft fängelse efter att ha dödat en inbrottstjuv. En välgjord historia i lite dogmastil som saknar många av de klassiska Hollywood-greppen som hör fängelsegenren till, vilket gör att den stundtals känns mycket realistisk.
Men, ett rätt stort minus för känslan som slutet förmedlar.
Hur som, tre solida C:n blir betyget för Felon (med Stephen Dorff, Val Kilmer och Harold Perrineau).

http://www.imdb.com/title/tt1117385/

Pizzan (en spontant komponerad historia med mozzarella, oxfilé, champinjoner och färsk paprika) får fyra starka C:n.

Det har blivit vanligare att profilerade journalister intervjuas av sin egen tidning.
Inte bra.
Visst, det finns aldrig garantier för att en intervjuare inte känner den intervjuade, men objektiviteten riskerar naturligtvis att bli lidande när båda har samma arbetsgivare.

I det senaste numret av Sportmagasinet intervjuas Sportbladets (d v s Aftonbladets) reporter Robert Laul, med anledning av att han skall krönikera i magasinet.
Personligen tycker jag att ämnet är intressant, och det är bra att folk utanför journalistbranschen får en inblick i hur den fungerar och hur man resonerar i jobbet.
Men det finns ett problem.
Laul intervjuas av Sportmagasinet — som han skall skriva för och som ägs av Aftonbladet (det vimlar av reportrar som skriver för båda dessa publikationer). Robert Laul sätter i intervjun faktiskt indirekt fingret på problematiken, när han pratar om sportjournalister som intervjuar idrottsmän de har en personlig relation med, nämligen trovärdigheten:

"— Det är svårt att rapportera kritiskt om folk som man är vän med, hur man än vrider och vänder på det.
Hur märks de här vänskapsbanden?
— Svårt att veta. Det är nog mer så att man väljer bort saker, eller beskriver saker på ett sätt som inte är helt ärligt. Det är svårt att sätta fingret på."

Jag inte om, eller hur väl, Niclas Vent känner Robert Laul. Det räcker att frågan finns för att det hela skall bli journalistiskt tveksamt.

Allt i en kvällstidning skall vara egenproducerat. Även om det inte är exklusivt (för övrigt ett ord som i kvällstidningssammanhang är värt ett eget inlägg). Till och med TT-nyheter skrivs om, så att en egen reporter kan stoltsera med byline i tidningen.
Ibland blir det rent absurt. Och inte minst källkritiskt vanskligt.

Tidningarnas Telegrambyrå (TT) ägnar sig bland annat åt att ta emot färdiga nyheter från lokala medier (och från de stora morgontidningarna), som sedan — om de är något att ha — skrivs om (oftare i ett kortare format) och skickas ut till alla kunder i Sverige.
I texten står det sedan exempelvis "skriver tidningen Norra Skåne".
För flertalet tidningar och lokalradiokanaler är det eftersträvansvärt att bli klippt av TT, eftersom "hela Sverige" får läsa nyheten och framför allt se vem som fått fram den.
För kvällstidningarna är dessa klipp ett bra sätt att få reda på uppslag som de själva kan göra om, hårdvinkla och blåsa upp.
Men ibland kan/vill/hinner inte kvällisarna göra om jobbet själva. Samtidigt är de besatta av att allt i tidningen skall vara "eget". Så, vad göra?
Jo, skriv om TT:s text, som i sin tur är en omskrivning av en annan text - och sätt till sist den egna reporterns byline under det hela.

I dagens GT finns ett exempel på detta.
TT gav i går ut en text som var ett klipp från Hallandsposten. GT skrev om klippet, utan att lägga till något eget, och i dagens papper finns en kort text med en hel del "skriver TT" och "säger [...] till Hallandsposten" — samt en GT-reporters byline.

Det är inte bara fånigt, utan även problematiskt ur ett rent källkritiskt perspektiv. Vem som helst begriper att information riskerar att försvinna/förvrängas vid varje omskrivning.

— Mitt personliga mål är att bli världens bästa spelare.
Robinho till den spanska tidningen As.

Min före detta kollega Ida Persson Lännerberg har skrivit en klok krönika i det senaste numret av facktidningen Journalisten.

http://www.journalisten.se/kronika/16491/vaerlden-ryms-inte-alltid-i-siffror

Kidsen trängdes utanför Ullevis grindar efter matchen i går och skrek gällt efter Henry. Här får de honom (är det inte lite humor att han står framför en enorm affisch med Niclas Alexandersson?).
Gillar den franske journalistens lätt stressade blick.

Det blev trångt framför Kim Källström i den mixade zonen efter landskampen mot Frankrike. Det är alltså min arm som ligger på den korte gubbens axel och skaver mot hans öra.
Rätt pinsamt att man faktiskt dras med i något så klichéartat som en grupp journalister som trängs. Men eftersom alla andra gör det så har man inget val om man vill få citat (givetvis tänker alla så — och så upprepas beteendet gång på gång).
Men, många journalister är (åtminstone i Sverige) faktiskt artigare mot varandra än vad folk kanske tror, och ber om ursäkt om de råkar avbryta, eller tala i mun, på en kollega.

Det var skoj att bevaka landskampen i dag. Är rätt nöjd med texten, som jag på grund av den sena matchtiden skickade direkt på slutsignal. Min andra version, efter lite snack med Lagerbäck, blev nog ännu bättre.
Tyvärr blev väl detta min sista landskamp på ett tag. Skall inte lämna journalistiken, men byter ju snart genre helt.

Den som följt bloggen under dess hittills korta liv har förmodligen förstått vad jag tycker om kvällspressen. Ytterligare en aspekt av dessa tidningars uselhet är att de ofta jobbar på ett oerhört okollegialt sätt. De drar sig sällan för att ta en annan tidnings/byrås i princip färdiga jobb, göra en extremt liten ändring och sedan sätta egen byline på det.
Förstår att man från chefshåll vill att allt skall se "eget" ut, men hur kan reportrarna som får sina namn på andras jobb med?
Hade aldrig gått med på att sätta mitt namn på något en annan reporter gjort. Mest för att det vore rent pinsamt.

Jag skämde bort mina chefer i dag igen. Det blev fyra texter och ett tv-inslag (men ingen matchguide — där drog jag gränsen!). Och jag fick ur mig allting på ungefär två timmar.
Kvantitet är visserligen ett trist sätt att mäta en arbetsinsats. Men ställt mot tiden jag hade på mig är jag rätt nöjd med både kvantitet och kvalitet.
Efter landslagsträningen blev det en snabb PK med Lagerbäck följt av snack med Isaksson, Sebastian Larsson och Kim Källström.

Efter jobbet stressade jag till mer toppfotboll. Nämligen min egen comeback efter ett uppehåll sedan mitten av maj — en B-lagsmatch på grus i ösregnet.
Vi fick pisk med 7-3, men jag spelade bara andra halvlek och i den blev det 3-3. Alltid något, antar jag. Är hyfsat nöjd med min insats, även om jag fick äta grus två gånger.
Längtar efter gräset.

Man skall passa sig för att skämma bort sina chefer med alltför hårt jobb.
— Bra jobbat i går! sade vår tillförordnade sportchef i morse, och bad samtidigt om lika mycket i dag.
Och lite till.
Vanligtvis är vi två reportrar på landslagsjobben. Vet inte om han tänkte på att jag jobbade själv i går, och ändå levererade lika många texter som vi brukar få ihop.
Skall försöka att ordna lika mycket i dag. Lite till sade jag bestämt nej till. Kan inte jobba över i dag.

Läser en story i Metro som nästan verkar för osannolik. Men jag är beredd att tro vad som helst när det kommer till SJ och företagets fullkomliga uselhet.
Metro skriver om en 30-åring som tog X 2000 (SJ:s flaggskepp och dess patetiska namn är en annan pinsam historia) från Jönköping till Stockholm med sin lilla dotter. Först var tåget fyra timmar försenat — sedan rökfylldes vagnen och far och dotter tvingades genomföra resa stående i restaurangvagnen.
Givetvis ansökte mannen om ersättning, vilket han fick. Tio kronor.
10.
En tia.
SJ upphör aldrig att förvåna.

(Fast det händer ju att tågen går i tid, vilket videon ovan visar.)

Mad Men är en rätt fängslande serie.
Den utspelar sig på och runt en reklambyrå i 60-talets New York och fångar (tror jag) tidsandan perfekt. Aldrig har det varit så fascinerande med vattenkammade män som dricker whiskey, kedjeröker och är allmänt nedlåtande mot kvinnor på jobbet.
Stundtals tappar man nästan hakan över manschauvinismen.
— It was like watching a dog play the piano, säger en förvånad reklamman när en kvinna på kontoret sagt något smart.

Självklart är många av seriens kvinnor grymt skärpta — och lika många av männen nötter.

Scenografi, kostymer och skådespel. Allt funkar. Jon Hamm är som klippt och skuren för rollen som den kylige antihjälten Don Draper, och John Slattery är helt suverän i sin biroll som en av reklambyråns delägare. Han stjäl varenda scen han är med i.

Dessutom är vinjettmusiken, i brist på bättre ord, helt grym. En längre variant finns här:
http://www.youtube.com/watch?v=UHS-0xMmlFk&feature=related

Cred till min kollega R som för något år sedan tipsade mig om serien med motiveringen "man vill börja kedjeröka och dricka whiskey på jobbet efter att ha sett den".
Hon hade helt rätt

Tolv timmar lång blev arbetsdagen till slut. Och som så ofta när man skriver sport blev det mycket tumrullande under större delen av dagen, innan allt skulle göras på en gång.
Det blev till slut tre rätt triviala texter och ett tv-inslag, samt intervjuer för ytterligare ett tv-inslag. Förutsättningarna för att göra vettig tv och samtidigt samla textmaterial var verkligen inte de bästa. Men det fick gå.

Cheferna vill alltid dra på Zlatan eftersom allt med honom läses av alla — oavsett om det är nytt eller ej. Bara att bita ihop och försöka leverera.
I dag inledde vårt lands enda superstar presskonferensen. Han satt vid podiet och svarade lugnt på frågor i några minuter innan Lagerbäck tog över och pratade om landslagets byte av spelsystem från 4-4-2 till 3-5-2.
Därefter väntade lite mixad zon i rummet bredvid, där bland annat Henke Larsson satt vid ett bord.
Han kändes stundtals lite småirriterad. Inget att fästa sig vid. Det är bara hans sätt (mot journalister). Ställde ett par frågor och fick rätt bra svar. Men som vanligt fick han en (mig?) att låta som att man (jag?) ställde dumma frågor.
Well, ibland ger dumma frågor faktiskt rätt bra svar. Klyschigt men sant.
Många utfrågade stör sig säkert på alltför vaga frågor de inte kan svara ja eller nej på. Men vad de förmodligen inte tänker på är att ja- och nej-svar är något som journalister sällan vill ha.
Vi vill ha resonemang. Utförliga svar.
Det får man oftast genom öppna frågor. Och öppna frågor kan ibland låta lite småkorkade.

Till sist. Henke hade eget bord i den mixade zonen, och fick hård konkurrens om uppmärksamheten av bordet som delades av Christian Wilhelmsson och Olof Mellberg.
Vid ett annat bord satt Samuel Holmén och Stefan Ishizaki, som leende kunde konstatera att ingen journalist ville prata med dem i dag. De gick efter en stund.

I dag blir en rätt lång dag. Började nio och lär knappast vara klar före åtta.
För närvarande är jag allmänreporter, men framåt 15-tiden sadlar jag om och blir sportreporter. Presskonferens med landslaget väntar. Efteråt skall ett gäng förhandstexter inför landskampen på onsdag produceras. Samt tv.
Tanken var att jag enbart skulle arbeta med sport i dag — men på en slimmad redaktion finns det inte alltid personalutrymme för sådan lyx. Så jag kör dubbelt.
Men det är lugnt. Sport är kul. Ofta stressigt, med sena lämningar — men kul.

Frågan är vad man skall skriva om i dag. Debutanten Lindgren hade varit ett alternativ, men han har ju lämnat återbud.
Zlatan och kaptensbindeln lär väl bli ett av dagens teman på PK:n.
Får fundera mer på det när det närmar sig. Jag är ju allmänreporter nu.

"Allsvensk fotbollsstjärna häktad - misstänks för rån" dundrar Bladet på sin etta i dag. Expressen skriver något liknande.
Garanterat tänker nästan alla som läser den samma sak: "jaha, det är väl någon snubbe som satt på bänken i en match för Ljungskile 1997".
Eftersom folk reagerar så kan man verkligen fråga sig varför kvällstidningarna envisas med att skriva "stjärna" om allt och alla (vad skall de skriva den dag det verkligen rör sig om en superstar?).
Förmodligen eftersom folks nyfikenhet oftast vinner och leder till ett tidningsköp. Men ändå. Trist.

Dagens stjärna då?
Jag skall inte outa spelaren, men kan säga som så att få fotbollsintresserade lär känna igen namnet.

Med slimmade redaktioner och allt större tidspress vill nyhetschefer ofta ha vinklar och rubriker klara redan på morgonmötet — innan jobben påbörjats.
Visar det sig senare att verkligheten inte stämmer överens med tesen? Anpassa verkligheten.
Tid för något annat finns inte. Att lägga ned jobbet är inte att tänka på. Den typen av resursslöseri finns det inte utrymme för.
Jag har stött på det här problemet på flera olika tidningar, men som vanligt lär väl kvällisarna vara värst?

Tog en öl med en före detta kollega som numera harvar för en av kvällstidningarna. Vi diskuterade ovan nämnda fenomen och han berättade om en typisk arbetsdag, och om hur hans chefer resonerar i den oavbrutna jakten på sanningen.
Vid ett tillfälle hade redaktionen fått nys om ett case där en person löst ett medicinskt problem på ett minst sagt okonventionellt sätt.
"Bra, då hittar vi forskare som hyllar den här revolutionerande metoden" var nyhetschefens tanke.
Min före detta kollega fick uppdraget att jaga rätt på forskare som kunde bekräfta chefens medicinska tes.
En bit in på dagen gick min före detta kollega fram till sin chef:
— Jag har ringt fem forskare som alla säger att det inte finns fog för att den här metoden skulle hjälpa, och att den till och med kan vara direkt skadlig, sade han.
— Ring fem till, svarade nyhetschefen.

Till slut fick kollegan tag på en elfte forskare, som faktiskt hade något positivt att säga om den substans som användes i den nya metoden.
Att denna forskare var jävig och att tio andra sågat både substans och metod framgick inte i tidningen dagen efter, när underrubriken till jobbet inleddes med "forskare hyllar metoden".

Det har blivit mycket sport i bloggen på sistone. Särskilt fotboll. Det beror förmodligen på toppfotbollsabstinens — var det inte väldigt länge sedan EM slutade?
Allsvenskan räcker tyvärr inte till som fotbollsmetadon. Tur att PL startar i helgen och att det väntar landskamper i veckan.

Dagens roligaste fotbollsrubrik (ok, den låg ute redan i går) läser jag på fotbollskanalen.se:
"Sanningen bakom Freddies adjö"

I puffen, som även är textens ingress, står följande:
"Det råder förvirring i West Hams omklädningsrum beträffande vad som egentligen hände när Fredrik Ljungberg plötsligt lämnade klubben.
— Ingen vet vad som hände, säger lagkaptenen Lucas Neill."

Sanningen var det ja.

Om man måste tycka bra om en spelare i Real Madrid är denna spelare Iker Casillas. Målvakten ger alltid ett lugnt, sansat och ödmjukt intryck vid sidan av planen (och på planen också, vid närmare eftertanke). Samtidigt är killen rak och ärlig i intervjusituationer. Han har — utåt — aldrig drabbats av den klassiska Madridhybrisen utan resonerar alltid eftertänksamt och nyanserat kring fotbollen och alla möjliga och omöjliga frågor som dyker upp runt omkring sporten.
Dessutom är han världens bästa målvakt.
Honom får Barcelona gärna värva.

Ara Abrahamians protest i går var minnesvärd.
Men han slängde, till skillnad mot vad Bladet och Expressen skriver, inte sin medalj i marken. Tidningarnas egna bilder visar klart och tydligt hur den svenske brottaren kyligt lägger bronspengen på mattan.
I mina ögon bra mycket mer effektfullt än vad ett okontrollerat raserihystande hade varit.

Men. Ju kraftfullare ord desto bättre, är devisen i en kvällstidnings värld — även om det innebär att kraftuttrycken devalveras i en sådan omfattning att tidningarna själva lär sakna tillräckligt starka ord för att beskriva de riktiga katastroferna, som trots allt inträffar ibland.

Trams. Han gör ju en armrörelse och släpper greppet om medaljen. Det är väl att slänga? Alla ord och uttryck är möjliga synonymer. Det är ju inte lögn om verbens innebörd påminner om varandra? Bara semantiskt finlir.
Lägga eller kasta? Samma sak.
Skoja blir håna. Kritisera blir såga.
Gå hem från en fest/fly från en fest. Same shit.

Min dator kom i veckan tillbaka från att ha varit på service för fjärde (ja, FJÄRDE) gången. Den här jävla burken har inneburit så många problem, medfört så många — och låååånga — frustrerande samtal till HP:s support att jag inte ens orkar redogöra för alla här.
Så mycket kan jag däremot säga utan att överdriva att jag säkert har talat med 15 olika "agenter", och lika många nissar på supporten det senaste året. Och eftersom jag måste dra historiken vid vartenda jävla ett av samtalen så blir dessa längre för varje gång.

Senast kom datorn tillbaka med en formaterad hårddisk (de ringde aldrig och sade att de skulle ta bort allt), så jag har ägnat timmar åt att återinstallera allt jag vill/behöver ha på burken.
Samtidigt har jag upptäckt ett märkligt problem med videouppspelningar. Om jag har skärmen på maximal upplösning blir alla uppspelningar väldigt mörka.
Så har det aldrig varit tidigare.
Försökte uppdatera grafikkortets drivrutin, men det gick inget vidare så jag ringde HP. Efter att ha väntat i ungefär 50 minuter får jag höra följande:
— Alltså, HP brukar inte supporta den här typen av problem, men jag pratade med en kollega som kan mycket (borde inte alla på supporten kunna mycket?). Han vet inte vad det kan vara men tycker att du skall formatera datorn och se om det löser problemet.

Med andra ord är HP:s senaste förslag: "Vi vet inte ett skit, men ta bort allt och se vad som händer. Det kanske hjälper?"

Jag krävde snällt att få tala med personen "som kan mycket", för att få veta exakt varför jag måste formatera skiten. Jag tänker inte göra en sådan sak med "det kan hjälpa" som ensam motivering.
Han var inte till mycket hjälp, men sade att man bör göra en återinstallation när man får tillbaka datorn — trots att serviceverkstaden gjort en sådan innan den skickades tillbaka.
Varför berättade inget det för mig i samband med att jag fick tillbaka den?

Nåväl, jag luftade min frustration lite och då var han väääldigt snabb med att hänvisa mig till klagomålsavdelningen.
Som om jag inte pratat med den tidigare...
I samband med den senaste servicen så lovade en insmickrande snubbe mig att en ny dator kunde vara aktuell eftersom den här orsakat mig så mycket problem. De var bara tvungna att få datorn först, så att de kunde diagnostisera problemet.
— Ok, sade jag. Men gör nu inte så att ni bara lagar datorn och skickar tillbaka den. Ring mig när ni vet vad problemet är så att vi kan diskutera om jag faktiskt skall få en ny dator.
— Självklart! sade snubben.

Dagarna gick. Inga samtal kom. En vecka senare, däremot, fick jag tillbaka en lagad dator med posten.

Transfers:
I dag bestämmer sig tränare Guardiola och sportchef Begiristain för om Barcelona skall värva ytterligare en spelare den här sommaren. Sedan det stod klart att det inte blir någon Davíd Silva den här säsongen — han skrev nyligen på ett nytt kontrakt med Valencia — riktas blickarna åter mot Arshavin.
Problemet verkar vara rent ekonomiskt. Barcelona bjöd 15 miljoner euro för ryssen för två månader sedan — men Zenit vill ha minst 25 (Tottenham bjöd 21).
Det talas även om Rodrigo Palacio (Boca Juniors) och Diego Capel (Sevilla). Vad gäller Palacio är priset inte det största hindret. De som bestämmer i Barça är helt enkelt inte eniga om huruvida han är rätt man för ett så stort lag.
Fallet Capel är också prismässigt enklare. Sevilla vill inte sälja, men vänsteryttern går att köpa loss för 15,6 miljoner euro (alla spelare i Spanien har klausuler i sina kontrakt som stipulerar en minimisumma där ägande klubb måste sälja). Men i Barcelona oroas man över att Capel (som faktiskt tillhört FCB:s juniorer) kanske är lite väl mycket av en klassisk ytter, som bara slickar kanten.

Skador:
Under sex säsonger i Sevilla missade Dani Alves inte match på grund av skada. Efter ett par månader i Barcelona skadar han axeln och lär bli borta i minst två veckor. Själv säger sig brassen inte ens minnas när han senast var skadad.
— Det är min första skada som professionell spelare, säger han till tidningen Sport.

Senaste nytt i Robinho-såpan:
Enligt tidningen Marca vägrar brassen att åka till Valencia för att spela Supercupen. Samtidigt säger Madrid att han inte kommer att säljas för under 40 miljoner euro.

Har lärt mig ett nytt verb i dag.
Aktbilagera.
Det är vad avdelningarna på tingsrätten gör när de får in ett åtal från en åklagare.

...i Spaniens trupp till matchen mot Danmark. Däremot en Bojan Krkic!

Danmarksmatchen nästa vecka blir Spaniens första match efter EM-guldet, och även Vicente del Bosques premiär som landslagstränare.
Den gamle Madridtränaren har förutom Raúl struntat i Guti (tack och lov) — och satsar inledningvis på den grupp spelare som vann EM med Luis Aragonés (smart av del Bosque, är dock rädd att både Raúl och Guti dyker upp framöver).
Ett litet gäng nya spelare har han ändå tagit ut med tanke på framtiden: nämnde Bojan Krkic (Barcelonas 17-åring togs ut i en trupp i våras, men spelade inte på grund av sjukdom), Iraola och Amorebieta (26 respektive 23 år från Athletic Bilbao) samt Diego Capel (20 år, Sevilla).
Fem spelare saknas jämfört med EM-truppen. Cesc Fábregas, Marchena och Palop är skadade (även om Sevillas keeper nog hade petats). Sergio García (Zaragoza) och Arbeloa (Liverpool) är petade.

Målvakter: Casillas (Real Madrid) och Reina (Liverpool).
Försvarare: Sergio Ramos (Real Madrid), Puyol (Barcelona), Juanito (Betis), Albiol (Valencia), Amorebieta och Iraola (Athletic Bilbao), Fernando Navarro (Sevilla) och Capdevila (Villarreal).
Mittfältare: Xabi Alonso (Liverpool), De la Red (Real Madrid), Silva (Valencia), Xavi och Iniesta (Barcelona), Cazorla och Senna (Villarreal) samt Diego Capel (Sevilla).
Anfallare: Fernando Torres (Liverpool), Villa (Valencia), Güiza (Fernebahce) och Bojan (Barcelona.

I dag funderar jag på att göra något som verkligen tar emot: betala för en kvällstidning.
Jag är rätt nyfiken på Bladets bilaga om de stora fotbollsligorna och vi har inte fått den på jobbet.
Suck.
Jag önskar att morgontidningarna kunde lägga samma resurser på sport som skymningsblaskorna.

4—0. Inte mycket att orda om egentligen. Eto'o gjorde två mål, Henry ett (framspelad av Eto'o) som var vackert, och Xavi satte ett långskott vid stolproten.

Samtidigt fortsätter Chelsea att jaga Robinho. Spanska sporttidningen Marca skriver på webben att Londonlaget höjt sitt bud från 25 till 32 miljoner euro.
Samma tidning skriver även att brassen nyligen besökte Real Madrids ordförande Calderón i dennes hem för att övertyga honom att sälja — men att svaret blev nej.

Hallå! Madrid! SÄLJ!

Läser på Sveriges Radio Jönköpings webb att invånarna i länet ägnar minst tid åt morgontidningsläsning i hela landet. Knappt 15 minuter.
Det måste vara invånarna i staden Jönköping som drar ner länssiffrorna.
Inget konstigt med det i så fall. De dras ju med Sveriges i särklass sämsta tidning: Jönköpings-Posten — blaskan som kombinerar morgontidningarnas och kvällstidningarnas sämsta egenskaper.
Fast det är klart. På 15 minuter hinner man knappt igenom en (1) JP-artikel.

Anledningen är väl så enkel som att dåligt väder inte säljer lösnummer. Men jävlar vad tradigt det är med kvällisarnas väderhysteri.
I dag skriker Aftonbladets löpsedlar att "supervärmen kommer tillbaka".
Visst, visst. Jag blir nyfiken, men bara på hur stor överdriften är.
Senast det var varmt var det runt 30 grader under en längre tid, så om det är supervärmen kommer tillbaka borde det rimligtvis röra sig om ett liknande högtryck.
Men vad är logik för en kvällstidning?
Irrelevant.

Ofta kan det vara ett nöje att läsa om hur väderprognosen blir allt sämre ju längre ner i kedjan man kommer (löpsedel - sidrubrik - ingress - brödtextbörjan - brödtextslut). Det slutar för det mesta med att någon håla i djupaste Norrland får en halvmulen dag med 19 plusgrader medan det regnar och blåser i resten av landet.

I dag var det inte så utstuderat. Det kan bli runt 20 grader i slutet av augusti.
- Det blir inga längre perioder med högtryck. Dessutom blir det kyligare och kyligare ju längre fram vi kommer, säger den där märklige tysken, meteorologen Wolfgang Röder, till Aftonbladet.
Supervärmen kommer tillbaka alltså.

Dessutom borde det nästan vara skottpengar på att skriva "sommaren är kort, det mesta regnar bort" i samband med vädertexter.

Skulle inte Göteborgs nya arena kunna vara lite mer som S:t Jakob Park i Basel? Eller svenska fans lite mer som Basels?
Jag var där och jobbade när IFK Göteborg besökte staden i förra veckan och blev genast förtjust i arenan. Tät, fin och med bra akustik – och med en underbar matta.
Fast det är klart. Mitt omdöme kan ha påverkats av Basels imponerande klack. De sjöng oavbrutet under i stort sett hela matchen. Och de sjöng högt. Jag satt på ena långsidan med klacken till höger om mig. När jag gick därifrån var det med ringningar i högerörat.
Dessutom sjöng de till synes varierat. Kan inte vara säker på det dock. Min schweizertyska är inte den bästa.
Inte min andra tyska heller för den delen. Vid ett tillfälle trodde jag att jag dominerade med min gamla gymnasietyska, när jag lyckades be om att få slippa pommes frites och serveras en sallad till min schnitzel på en restaurang.
- Shit, tänkte jag. Jag KAN ju tyska!
Men den drömmen väcktes jag ur rätt fort. Jag begrep nämligen inte ett ord av vad restaurangtanten svarade.

Innan vi gick till Ullevi var vi på studiebesök (och utrustades med hjälmar, som Lasse L på bilden) på Nya gamla Ullevi eller vad fan arenan nu skall heta när alla klämkäcka göteborgare (via kampanjer i GP och GT) och Göran J har sagt sitt.
Jag blev i ärlighetens namn lite besviken. Arenan ser nämligen både större och brantare ut från utsidan. Och den blivande pressläktaren ligger väl långt ner.
Men det kanske känns annorlunda när den är färdig och fullsatt.

Presskonferens på Ullevi i dag. Landslagstruppen (den första efter Sveriges svaga EM) mot Frankrike skulle presenteras och jag var ordentligt laddad med ett gäng kritiska frågor på lager. Dels till U21-kapten Lennartsson för att han inte tog ut Robin Söder, vilket jag förmodade att han inte skulle göra, dels till Lagerbäck himself på grund av all hans feghet och brist på nytänkande.
Luften gick ur mig nästan direkt när vi slagit oss ner för att lyssna på fotbollsfolket.

Söder kom visserligen inte med, men Lennartsson hade en rätt bra förklaring som jag köper.
Landslagsledningen har tillsammans med IFK Göteborg kommit överens om att 17-årige Söder under landslagsuppehållet skall vila och smälta den senaste månades succé (flera mål i allsvenskan och ett borta mot FC Basel i kvalet till Champions League). Däremot är han högaktuell för kommande landskamper och även nästa för års U21-EM, som ju avgörs i Sverige.
Inte mycket att orda om, tycker jag. En match hit eller dit.

Sedan var det dags för Lasse L — och inte heller där fick jag mycket att klaga på. Förbundskaptenen tog i mina ögon många felaktiga beslut inför och under EM (behandlingen av Lucic, att han inte tog ut Berg, m m), men truppen han presenterade i dag var det inte några större fel på. Flera unga spelare kom med, bland andra Marcus Berg och Rasmus Lindgren.
Behrang Safari fanns inte med på listan, men det gjorde däremot Oscar Wendt. Inte fel. Safari imponerade inte nämnvärt på mig i Basels två matcher mot Blåvitt nyligen. Kan inte klandra honom för att han inte gick framåt dock — Basels högerback, Zanni, var nämligen bland det offensivaste jag sett och hamnade ofta nere vid kortlinjen. IFK:s kortlinje.

Jobbade på rätt bra efteråt. Lade min diktafon framför Lasse L som utfrågades av ett gäng reportrar så att jag samtidigt kunde göra en tv-intervju med Roland A. Gick helt ok för att vara helt oförberett. Måste säga att jag blivit bättre på dessa tv-intervjuer, som på flera sätt skiljer sig från "vanliga" intervjuer man gör inför textskrivande.

Jag har jobbat eller varit igång med jobbrelaterade saker under 22 av de senaste 30 timmarna, Har inte haft en ledig dag på över en vecka.
Så kan det vara när man skall byta arbetsplats.
För efter nästan fem års skrivande för diverse tidningar och nyhetsbyråer skall jag ge mig på tv nu.
Televisionen. Av någon outgrundlig anledning mer kittlande för de flesta än de skrivna ordet,
Men det skall bli kul.
Körde halvdag på jobbet för att sedan rusa till ett första stormöte med mina blivande arbetskamrater, följt av en middag med desamma.
Det var riktigt roligt. Stämningen var uppsluppen, med många skratt, samtidigt som det verkar vara en skärpt samling människor som vet vad de gör. Givetvis kunde jag inte hålla mig från att ta plats — men jag vill tro att jag faktiskt bidrog med något.
Med på mötet fanns en välkänd tv-profil som de flesta i Sverige har en åsikt om. Verkar vara en mycket trevlig och rolig person.
Men, mer om det senare. Jag är fortfarande inte klar med mitt nuvarande jobb och i morgon väntar Lars Lagerbäck. Skall bli intressant att se om det påbörjas någon förnyelse av landslaget så här direkt efter Sveriges rätt mediokra EM.
Jag tvivlar.

Jag är inte särskilt förtjust i kvällstidningar. Milt sagt. Det lär märkas i denna blogg.
Sportbladet (det vill säga Aftonbladets sportbilaga) har en rätt intressant grej i dag om en kinesisk gymnast i OS, som sägs vara 16 år gammal men som ser mycket, mycket yngre ut. I artikeln berättar den svenska gymnasten Veronica Wagner att man i EM för två år sedan testade en tjejs ålder med hjälp av en skelettröntgen:

-På EM i Volos (2006) var det en tjej som till och med gymnastikfolk menade inte kunde ha rätt ålder inne. Då gjorde de en skelettröntgen och det visade sig att hon var ett halvår äldre än vad de trodde.
En skelettröntgen skulle visa exakt vilken ålder kinesiskorna har?
-Ja.

Men snälla Bladet. Följdfrågor i all ära, men just den frågan ställer man inte till en gymnast. Den måste givetvis ställas till en expert.
Följdfrågan ser bra ut och ger sken av att ge nyheten mer tyngd. Och Wagner har säkert rätt. Det är inte det. Men för trovärdighetens skull kan inte reportern förlita sig på att en gymnast skall leverera säkra fakta skelettröntgen. Så enkelt är det.

...trött. Jag avklarade faktiskt min bloggpremiär medan jag jobbade i går. Är av olika anledningar inne i en period med tolv dagars jobb utan ledighet. Satt till midnatt i går — började åtta i dag.
Det sliter lite, det gör det.
Men det skall sägas att jag valde att börja så pass tidigt i dag. Behöver gå tidigt.
Men inte är jag piggare för det.

Känns som att jag borde blogga lite extra ambitiöst så här i början, samtidigt som jag inser att jag gör som jag vill med bloggen. Det är väl hela poängen?
Hur som så lär det bli svårt i dag. Denna måndag blir lång.

Såg Blade Runner i dag. Det var riktigt länge sedan sist och jag hade inget minne av vad jag tyckte om filmen.
Givetvis var den bra.
När man inte stör sig på att framtidens datorer har sämre prestanda än en Commodore 64 (som i Alien eller just Blade Runner) samtidigt som bilar kan flyga, ja, då tittar man på en bra rulle.

Började fundera på tidsperspektivet i framtidsfilmer. Känns det inte som att Hollywood numera tar i lite mer vad gäller årtalen som historierna utspelas i? På så vis får filmens trovärdighet, om det nu finns en sådan, en något längre livslängd.
För det var inte länge sedan filmfolket valde att placera sina skruvade framtidsvisioner ett par futtiga decennier framåt. Om ens det.

Ett par exempel på hur det kunde vara:

Blade Runner (från 1982): +37 år
Utspelar sig 2019, då bilar flyger runt över ett regnigt och apokalyptiskt Los Angeles. Robotar som i princip är exakta kopior av människor har funnits i flera år.

Escape from New York (1981): +16 år
1997 (!) görs New York (eller snarare Manhattan) om till ett fängelse.

The Terminator (1984): +13 år samt +45 år
1997 (återigen!) tar dataprogrammet Skynet över världen genom att ta kol på större delen av mänskligheten. Drygt 30 år senare, 2029, är det möjligt att skicka folk bakåt i tiden.

På 90-talet hade de lärt sig att ta i lite mer:

Lost in Space (1998): +60 år
År 2058 flyger vi snabbare än ljuset när vi ger oss ut i rymden.

Event Horizon (1997): +50 år
Året är 2047 när ett rymdskepp ger sig ut för att leta efter en annat skepp.

I robot (2004): +31 år
Smarta robotar finns överallt år 2035 — men de är inte lika extrema som i Blade Runner

Battlefield Earth (2000): + 1 000 år
År 3000 har utomjordingar tagit över jorden och förslavat mänskligheten.

Lustigt nog är de tre första rullarna överlägset bättre än de senare.
En annorlunda variant är The Time Machine (2002). Där reser en snubbe i tiden redan på 1800-talet. Men H.G. Wells, som skrev boken, tog väl ändå i bra mycket. Huvudpersonen reser nämligen 800 000 år framåt i tiden.
Inte 800 år. Inte 8 000 eller ens 80 000. Nä, 800 000.

Och glöm inte, genomruttna The Postman (1997) kan fortfarande få rätt. Om fem år kan ju vår civilisation ha förstört sig själv.
Och en brevbärare kan bli den som räddar världen.