Clark to your Kent

När det handlas mat i Spanien, så handlas det mat. I "supermarknaderna" beter sig folk som om varje dag vore dagen före julafton — med enorma köer som följd.
Och de blir ju inte direkt mindre av att kassörskorna envisas med att — halvhjärtat — packa dina matkassar åt dig.

Att leva i Spanien har blivit allt dyrare under 2000-talet. Men vissa saker förblir (för?) billiga för en svensk.
Var nyss och handlade två flaskor helt ok vin och ett sexpack starköl — ni vet, sådant som är bra att ha — och hela kalaset gick på runt 90 kronor. Hade jag satsar på de billigaste vinerna, som ju inte direkt kan jämföras med bolagets billigaste rödtjut för det finns få äckliga viner i det här landet, så hade jag nog kunnat spara en 50-lapp.
Det är inte lätt att leva sunt i det här landet.

...vänta lite här nu. Blev detta en modeblogg nu?
Hur fan gick det till?

Shoppingdjävulen har tagit över mig.
Eller nästan. Till 85... 90 procent.
Jag är i Barcelona. Här frodas shoppingdemonerna. Det finns ju ett så stort utbud — samtidigt som man (jag) bara är här kortare perioder i taget. Den kombinationen leder lätt till "måste passa på"-tänket.
Jag gillar att köpa kläder när jag springer på plagg jag bara måste ha, vilket inte är alltför ofta. Det är betydligt vanligare att man hittar kläder man är lite tveksam till, eller som vore "bra att ha". Sedan står man där med kläder man aldrig kommer att ha på sig och enkel undran. Varför?
Jag har hittat massor av sådana plagg i dag. Ville köpa allihop.
Det slutade med två t-shirtar, 30 euro styck, och en tunn tröja.
Varför?

...måste han se så komplett jävla evil ut som legofigur?

...eller vikten av att vara konkret:

En vän påpekade att jag publicerar alldeles för lite bilder i bloggen.
Han har naturligtvis helt rätt.
Amatörmässigt av mig. Bilder lockar till läsning, så enkelt är det, men jag har helt enkelt låtit fingrarna dansa på tangentbordet den senaste tiden och bara inte tänkt på den sammanlagda mängden bildlös text som producerats.
Så framöver skall jag alibipublicera lite bra bilder.

Man måste gilla optimister.
Sitter på jobbet och ströläser lägenhetsannonser på Blocket. En tjej vill byta sin 32 kvadrat stora bottenplansetta med kokvrå i Bergsjön mot en större lägenhet i innerstaden.

Jag kanske var lite för god trots allt... 30-talet samtal och 22 mejl vittnar om att jag nog kunde ha tagit lite bättre betalt....

Fan vad dryg jag är.

Jag lade in en annons på Blocket i fredags. Tänkte sälja ett tv-spel jag fick i 25-årspresent av mina vänner, som väl tyckte att jag höll på att bli för gammal, men som jag aldrig spelar längre. Få in lite enkla extrapengar.
Blocket är bra för den typen av grejer.

Den första som ringde bodde i Nyköping. Den andra i Örebro. Båda ville att jag skulle posta spelet till dem, vilket med tillbehör skulle innebära två paket.
Jobbigt. Jag lade ju upp skiten på Blocket för att slippa krångla.
Sedan ringde en kvinna från Kållered, som ville köpa spelet för att ge det till sin son i födelsedagspresent.
Men hon hade inga pengar just då, skulle försöka skrapa ihop summan under helgen i väntan på måndagens löning.
— Lugnt, sade jag. Vi kan vänta till måndag, jag jobbar ändå hela helgen.
— Ååh vad snällt. Men snälla, lova att du håller det till mig, sade hon på en bred och ängslig göteborgska.

Antagligen lade jag mig för billigt, för det slutade inte att ringa under hela helgen. En del var otroligt angelägna.
Säger jag då nej till alla som ringer, drar jag in annonsen och sätter in en ny, med ett högre pris?
Nej. Jag känner mig bunden till denna stackars vädjande Pernilla.

Hon ringde nyss och sade att hon kommer och hämtar spelet strax efter lunch, så fort hennes "gubbe" kommer tillbaka från en anställningsintervju.
Jag föreställer mig hur denna arbetslösa arbetarklasskvinna kämpar för att hennes son skall få en dräglig födelsedag, medan hennes man åker på den ena nedslående anställningsintervjun efter den andra.
Klart att hon skall få spelet, tänker jag, och för det låga priset. Vad skulle jag vara för en människa om jag bröt vår överenskommelse för några extra hundringars skull?

Så tänker jag. Och känner mig god