Clark to your Kent

Fan vad dryg jag är.

Jag lade in en annons på Blocket i fredags. Tänkte sälja ett tv-spel jag fick i 25-årspresent av mina vänner, som väl tyckte att jag höll på att bli för gammal, men som jag aldrig spelar längre. Få in lite enkla extrapengar.
Blocket är bra för den typen av grejer.

Den första som ringde bodde i Nyköping. Den andra i Örebro. Båda ville att jag skulle posta spelet till dem, vilket med tillbehör skulle innebära två paket.
Jobbigt. Jag lade ju upp skiten på Blocket för att slippa krångla.
Sedan ringde en kvinna från Kållered, som ville köpa spelet för att ge det till sin son i födelsedagspresent.
Men hon hade inga pengar just då, skulle försöka skrapa ihop summan under helgen i väntan på måndagens löning.
— Lugnt, sade jag. Vi kan vänta till måndag, jag jobbar ändå hela helgen.
— Ååh vad snällt. Men snälla, lova att du håller det till mig, sade hon på en bred och ängslig göteborgska.

Antagligen lade jag mig för billigt, för det slutade inte att ringa under hela helgen. En del var otroligt angelägna.
Säger jag då nej till alla som ringer, drar jag in annonsen och sätter in en ny, med ett högre pris?
Nej. Jag känner mig bunden till denna stackars vädjande Pernilla.

Hon ringde nyss och sade att hon kommer och hämtar spelet strax efter lunch, så fort hennes "gubbe" kommer tillbaka från en anställningsintervju.
Jag föreställer mig hur denna arbetslösa arbetarklasskvinna kämpar för att hennes son skall få en dräglig födelsedag, medan hennes man åker på den ena nedslående anställningsintervjun efter den andra.
Klart att hon skall få spelet, tänker jag, och för det låga priset. Vad skulle jag vara för en människa om jag bröt vår överenskommelse för några extra hundringars skull?

Så tänker jag. Och känner mig god