Ett unikt steg i svensk journalistik
I kväll diskuteras ett oerhört spännande ämne i SVT Debatt: Bör svenska medier publicera namn och bild på dömda sexbrottslingar?
Ämnet väcker av naturliga skäl oerhört starka känslor och många tycker nog instinktivt att sexualförbrytarna skall hängas ut.
Men om man tar ett steg tillbaka, försöker att se saken mer rationellt, då blir frågans svar mindre självklart.
"Folk har rätt att veta" hävdar många, "vi behöver veta".
Men varför behöver vi det? Vad skall vi göra med informationen, rent praktiskt?
För att skydda oss?
Skall vi knalla runt med uppdaterade pedofillistor i bakfickan? Eller till och med gå ut med bollträn och börja knacka peddosar?
Medierna agerar rättskipare och risken blir att folk tar lagen i egna händer.
— Det här är att uppmuntra en sorts pöbelmentalitet, säger medieforskaren Ester Pollack.
En nystartad nyhetssajt kommer framöver att publicera namn på sexualbrottslingar. De ansvariga utgivarna förespråkar konsekvensneutralitet in absurdum — och känner därför inget ansvar för följderna av sina beslut?
De säger sig ha tagit i beslutet i yttrandefrihetens namn, när det självfallet är in the name of money.
Läskigast av allt är att chefredaktören (namnger honom efter programmet) verkar ha tagit beslutet först efter att ha blivit inbjuden till Debatt.
Är Debattredaktionen därmed medansvarig för att detta första steg tas, som i längden kanske leder till ett hårdare, räddare samhälle — och till att folk råkar illa ut?
Även dömda pedofiler har anhöriga. Först tvingas dessa anhöriga leva med att en av deras närmaste är en sexualbrottsling. Sedan skall de indirekt hängas ut för allmän beskådan.
Ett exempel nära i tiden:
I somras dömdes en 47-årig man från Värmland till fängelse i USA för att ha försökt stämma träff med en 13-årig flicka på nätet. Lokala svenska medier skrev mycket om fallet — och eftersom mannen namngavs i amerikanska medier lyckades många svenskar med nätets hjälp ta reda på hans identitet.
Därefter har mannens fru och tre barn fått hotbrev och uppmanats att lämna hemorten.
Inte heller forskningen talar för att namnpubliceringar skulle stärka allmänhetens skydd mot redan dömda pedofiler.
— Publicering omöjliggör dessa människors möjligheter att integreras. Rehabiliteras. De blir monster för alltid, säger sexualbrottsforskaren Niklas Långström, vetenskaplig rådgivare åt kriminalvården och medlem av expertgruppen för Sexual and Gender Identity Disorders.
Effekterna blir motsatsen till vad som avses, förklarar han:
— Rädsla sprids och samhället blir inte tryggare.
Långström har studerat forskning i USA, där allmänheten informerats om dömda pedofiler i över 15 år.
Brotten har inte minskat under den tiden.
Naturligtvis är det inte en enkel fråga. Det finns många som hade klarat sig från våldtäkter och övergrepp om namnpubliceringar av pedofiler varit praxis, vilket gör det oerhört svårt för mig att motivera en restriktiv publiceringspolicy.
Men jag svarar ändå nej på frågan som är grunden för dagens Debatt.
Problemet med pedofiler som återfaller i brott är en juridisk och politisk fråga, som mycket väl kan uppmärksammas av medierna, den så kallade fjärde statsmakten. Men där bör det stanna.
Jan Guillou (som klokt formulerade en självklarhet i en debatt nyligen, "allmänintresse är inte detsamma som allmänhetens nyfikenhet") skriver i en krönika att de långsiktiga konsekvenserna av att namnpublicera dömda pedofiler blir ett otryggare samhälle, även för barnen:
"Skälet till att vi inom den västerländska demokratin så noga skiljer mellan den tredje, dömande, statsmakten och den fjärde statsmakten, medierna, är enkelt och bygger på lång beprövad erfarenhet.
Rättssystemet får inte korrumperas och får inte förlora sitt dömande privilegium, då upphör demokratin."
Han rundar av med följande ord:
"Men medielynchning av sådana förbrytare vi för tillfället anser är värst kan bara skapa ett mer otryggt samhälle med ökad brottslighet.
Och det är det som är avgörande, inte våra känslor för Anders Eklund och hans olycksbröder."
