Jag har läst Metro
Har åkt kollektivt två dagar i rad — och därmed läst Metro.
Det finns alltid något att säga om Metro.
I dag läste jag exempelvis samhällsdebattören (samhällsagitatorn...) Johan Staël von Holsteins sista krönika för tidningen. Har i jobbet haft en del att göra med von Holstein, och han är alltid roande. Även så i denna krönika.
Texten är en enda lång peppning till Sveriges alla rättshaverister.
"Godta aldrig ett nej! Ge dig aldrig om du vet du vill eller tycker att du har rätt. [...] Ifrågasätt allt och alla!"
Även modstulna kapitalister får sitt:
"Ta för dig! Den som gapar efter mycket vinner ofta hela stycket!"
Och landets alla obildade gaphalsar, de får sitt de med:
"Lyssna inte på förståsigpåare och nejsägare. Du är lika bra som dem, minst!"
Gårdagens krönika var roande den också, skriven av journalisten och partydjuret Hanna Lindberg:
"Jag äter inte kött, dricker inte sprit och är inte ens särskilt social."
Hon skriver att hon inte vill gå på julfest med sina kollegor.
Du, Hanna, det är nog ömsesidigt.
"Kalla mig gärna tråkboll" avslutar hon.
Ok.
---
I samma nummer fanns lite annat smått att gnälla på och svära över, exempelvis den skakade nyheten om en tioårig tjej som skrev ett brev till Fredrik Reinfeldt — och fick svar.
Tung samhällsjournalistik.
På spelsidan skriver Metros "spelexpert" Jesper Fallenius en liten betraktelse under vinjetten "I huvudet på...":
"El clásico blev ingen klang- och jubelföreställning, men ändå en bra fotbollsmatch. Barcelona vann till slut välförtjänt, men hade Drenthe satt sitt friläge så...
Nu gjorde han inte det, så frågeställningen är på så vis ointressant [...]."
Jamen, för helvete, om den är ointressant — skriv inte om den då!
Elementärt jävla journalistiskt tänkande.
