Clark to your Kent

Tolv timmar lång blev arbetsdagen till slut. Och som så ofta när man skriver sport blev det mycket tumrullande under större delen av dagen, innan allt skulle göras på en gång.
Det blev till slut tre rätt triviala texter och ett tv-inslag, samt intervjuer för ytterligare ett tv-inslag. Förutsättningarna för att göra vettig tv och samtidigt samla textmaterial var verkligen inte de bästa. Men det fick gå.

Cheferna vill alltid dra på Zlatan eftersom allt med honom läses av alla — oavsett om det är nytt eller ej. Bara att bita ihop och försöka leverera.
I dag inledde vårt lands enda superstar presskonferensen. Han satt vid podiet och svarade lugnt på frågor i några minuter innan Lagerbäck tog över och pratade om landslagets byte av spelsystem från 4-4-2 till 3-5-2.
Därefter väntade lite mixad zon i rummet bredvid, där bland annat Henke Larsson satt vid ett bord.
Han kändes stundtals lite småirriterad. Inget att fästa sig vid. Det är bara hans sätt (mot journalister). Ställde ett par frågor och fick rätt bra svar. Men som vanligt fick han en (mig?) att låta som att man (jag?) ställde dumma frågor.
Well, ibland ger dumma frågor faktiskt rätt bra svar. Klyschigt men sant.
Många utfrågade stör sig säkert på alltför vaga frågor de inte kan svara ja eller nej på. Men vad de förmodligen inte tänker på är att ja- och nej-svar är något som journalister sällan vill ha.
Vi vill ha resonemang. Utförliga svar.
Det får man oftast genom öppna frågor. Och öppna frågor kan ibland låta lite småkorkade.

Till sist. Henke hade eget bord i den mixade zonen, och fick hård konkurrens om uppmärksamheten av bordet som delades av Christian Wilhelmsson och Olof Mellberg.
Vid ett annat bord satt Samuel Holmén och Stefan Ishizaki, som leende kunde konstatera att ingen journalist ville prata med dem i dag. De gick efter en stund.